Stadslandskap statt i förändring fascinerar

Där gatan en gång gått. Det är temat för Lovisa stadsmuseums nya utställning som presenterar ett stadslandskap i förändring: många historiska perioder får plats i en stad som Lovisa.

Lovisa är känt för sin välbevarade historiska innerstad, men visst har stadslandskapet i Lovisa förändrats över de senaste århundradena. I Lovisa stads museums nya utställning Där gatan en gång gått får besökarna bekanta sig med stadens historia, sett ur stadsplaneringens perspektiv.

På museets bottenvåning presenteras stora visioner, ombyggnader och strandade planer utifrån historiska kartor, gamla bilder och föremål – till exempel i form av rostfläckade skyltar i plåt där gatunamnen står skrivna på ryska, finska och svenska. För besökaren är det lätt att dyka rakt in i stadens olika historiska utvecklingsskeden.

Speciellt 1700-talets och 1800-talets vackra och detaljerade kartor utgör en utmärkt källa då man vill bekanta sig med ett svunnet Lovisa.

– Jag älskar kartor. Det ger en känsla av att man förstås poängen med varför staden ser ut som den gör. I Lovisa är vi lyckligt lottade som har så många nivåer bevarade i stadsmiljön. Det gäller bara att titta omkring och fantisera en smula, så kan man lätt tänka sig ett par hundra år tillbaka i tiden, säger museiintendent Ulrika Rosendahl.

Stora visioner

Stora visioner och stovulna idéer har präglat stadsplaneringen i Lovisa redan på den tiden då staden hette Degerby. Bakom Kommendantshuset, där museet är inrymt sedan 1960-talet, ligger exempelvis en pilformad kryddträdgård som är en kvarleva från en av de gamla storslagna planerna för Lovisa.

Den spetsiga formen på trädgården stöder sig på en plan från 1748 där en elvauddig bastion skulle byggas längst in i Lovisaviken. På 1700-talet var Lovisa en stad att räkna med – ett tillväxtcentrum, en stapelstad med handelsrätt och en inkörsport till det inre Finland– och det var orsaken till att man ville förstärka den militära närvaron i staden.

– Åsen i väster och befästningsplanerna i norr fungerade som gränser för den långsmala bebyggelse som växte fram från kommendantshuset söderut mot Saltbodtorget och Skeppsbron.

Bastionen skulle fungera som en pendang till fästningen på Svartholm, och bra att hålla i minne är förstås att gränsen mellan Sveariket och Ryssland gick bara tiotals kilometer österut i Abborfors.

– Bastionsbygget föll på sin egen omöjlighet. Det storslagna projektet var för dyrt, och snabbt visade det sig att den sanka marken i dåvarande Lappträsk ås mynning var omöjlig att bygga på och hade krävt alltför mycket pålningsarbeten, säger Ulrika Rosendahl.

Åsen i väster och befästningsplanerna i norr fungerade som gränser för den långsmala bebyggelse som växte fram från kommendantshuset söderut mot Saltbodtorget och Skeppsbron.

Brytningsskeden

Som en påminnelse om bastionsplanerna finns också det så kallade brandkårshuset – på 1700-talet residens för landshövdingen – vars ena fasad är sned.

– När man drog upp fästningsplanerna så slant man inte med linjalen och byggnadens ena gavel följer precis gatans linjer som de är ritade i stadsplanen, säger Rosendahl.

Stadens utseende i dag reflekterar enligt henne brytningsskeden i samhället, och en stor omvälvning kan man läsa i stadsplanen från 1853. Då hade empireidealen nått Lovisa och det fanns långt gående planer på att forma om staden och göra den enhetlig med raka gator, stora tomter och en storslagen esplanad med rejält tilltaget salutorg med springbrunn.

FAKTA

Där gatan en gång gick

Utställning på Lovisa stads museum om Lovisalandskap i förändring.

Pågår i Kommendantshuset, Parkgatan 2, till och med den 7.1.2019.

Öppet tisdag-söndag kl. 11–16.

För mera information se www.loviisa.fi/museot.

I planen ingick också att arbetarhusen, hantverkarnas och sjömännens små hus i nedre stan, skulle jämnas med marken och ge rum för det nya tänket.

– Planen hann inte sättas i verket och 1855 senare brann Lovisa. De södra delarna klarade sig medan elden tog det mesta av bebyggelsen som fanns norr om torget.

Nu kunde man ta en del av femtiotalsplanen till heders och bebyggelsen som växte fram intill esplanaden byggdes i snygga, räta linjer och i sten. Under den här perioden byggdes även Societetshuset.

Riviver

Följande stora omvälvning drog in i Lovisa i samband med att industrialiseringen fick fart i början av 1900-talet. Tjusiga villaområden planerades in mot Tullbron till och i byggnadsbestående speglar den tidens mest moderna idéer.

– Det fanns storvulna tankar på hur Lovisa skulle växa till sig och bli en storstad, men största delen av planerna blev inte av, säger Ulrika Rosendahl.

Det fanns storvulna tankar på hur Lovisa skulle växa till sig och bli en storstad, men största delen av planerna blev inte av.

Efter kriget och i samband med att kärnkraftsbygget hämtade nya invånare till Lovisa drog man igen på större växlar. 1960-talet var höghusvisionernas tid och rivningsivern var stor; många fina gamla hus strök med. Också nu var det nära att trähusen i nedre staden jämnades med marken – på utställningen kan man bland annat bekanta sig med höghuset som fanns inplanerat i gården där Tuhannen tuskan kahvila finns i dag.

– Realiteterna har satt gränser för visionerna, och resultatet är ett stadslandskap som bär spår av många olika historiska perioder, säger Rosendahl.

Där gatan en gång gått omfattar även historiska kartor som har överförts digitalt till dagens stadskarta. Bakom arbetet med kartorna står arkeolog Maija Holappa. Besökaren får plocka med sig av kartorna och fortsätta rundvandringen ute i staden.

– Utställningshelheten går i dialog med det man ser i stadslandskapet, säger Ulrika Rosendahl.

Aatos Åkerbloms fotografier från slutet av 1800-talet och Eddie Bruces fotografiska dokumentation av ett stadslandskap i förändring bidrar väsentligt till utställningshelheten.