Stå upp för (Mumin)svenskan

Bild:

Svenskspråkiga ska stå på sig och tala svenska, och vara stolta över sitt språk.

Jag studerar i Österbotten och som de flesta säkert redan vet pratar majoriteten av invånarna i många orter i Österbotten svenska, vilket betyder att det är ytterst sällan jag behöver prata finska. Detta betyder också att människorna jag umgås med inte blandar finskan och svenskan särskilt mycket när de pratar.

Men när jag kommer hem till östra Nyland blir jag varje gång både förvånad och ledsen över att upptäcka hur vi svenskspråkiga viker för finskan och blandar in så många finska ord i våra meningar att det knappt kan räknas som svenska längre.

Jag har aldrig riktigt lärt mig finska trots att jag har bott i Sibbo ända tills jag började studera för två år sedan i Österbotten. Människor blir alltid lika förvånade när de inser hur svag min finska verkligen är och många tar för givet att jag kan prata finska flytande. Jag minns en gång för några år sedan hur jag på ett jobb skulle ringa till vaktmästaren som bara kunde finska och spanska. Jag förklarade för mina arbetskamrater att jag inte kan ringa honom för jag kan inte spanska, och finskan är alldeles för svag. Det hjälpte inte hur mycket jag än förklarade att min finska var så svag att jag varit tvungen att ha specialfinska i högstadiet därför att jag inte hängde med annars. Svaret jag fick vara bara: "Du kan nog tillräckligt."

Men det kunde jag inte då. Vaktmästaren och jag kunde inte förstå varandra och det hela slutade med att min pappa var tvungen att ringa honom i mitt ärende.

Eller den gången när jag umgicks med fyra kompisar som alla var tvåspråkiga, utom jag. Plötsligt började de tala finska med varandra och jag kände mig utanför för att jag inte kunde hänga med i konversationen. Jag frågade om vi inte kan prata svenska eftersom vi alla har svenska som modersmål och jag inte förstår vad de säger annars. Svaret på det blev: "Du måste faktiskt lära dig finska nu."

Ja, jag vet att jag måste lära mig finska och jag försöker verkligen. Och som tur är har jag lärt mig mycket bättre finska under de senaste åren och förstår faktiskt det mesta nu för tiden, även om det fortfarande är svårt att prata.

Men det jag är orolig för är att vi som har väldigt svårt med finskan och är uppvuxna i en ort där majoriteten pratar finska har väldigt svårt att bli tagna på allvar när man förklarar att man inte förstår finska. För ja, det finns fler än mig, jag känner flera stycken.

Jag har bara en gång i hela mitt liv varit med om att jag inte kunnat få service på svenska i Sibbo och bara fyra gånger i Borgå. Tro mig kära östnyländska finlandssvenskar, de finskspråkiga kan ofta bättre svenska än vi tror. Och ibland kan de svara mig på finska medan jag pratar svenska och det fungerar utmärkt.

Därför tycker jag att vi tillsammans ska göra det som min syster hela tiden uppmanar mig att göra, nämligen att stå upp för Mumin och vår fina finlands(mumin)svenska.

Det är viktigt att lära sig sitt andra inhemska språk, oavsett om det innebär finska eller svenska.

Chanette Härus är fotograf.

Mer läsning