Spretig resa i viskomedins tecken

KOMEDIFÖRSÖK. Jonna Sundberg, Joonas Vartiainen och bakom dem Jens Nyström och Lotta Wesamaa på bilfärd i Visans vändkrets på AV-teatern.Bild: Nils Krogell

Det bjuds på många vändningar och utlöpare i AV-Teaterns 125-årsjubileumspjäs Visans vändkrets, Borgåskådespelaren Frank Skogs nyskrivna komedi, med inslag av cabaret och revy.

Föreställningen är ett beställningsarbete av AV-Teatern under pågående 125-årsjubileum och har sina toppar och vågdalar. Den visar att den som myntade uttrycket att det är lättare att få folk att gråta än att skratta inte var ute och cyklade.

Komedin grundar sig på en tjugo år gammal idé som Frank Skogs Karlebykompisar Anders Engström och Mats Holmqvist hade för avsikt att göra till film. Idén rann ut i sanden tills Skog nu lånat och förverkligat den i pjäsens form. Om man ännu tillägger att en annan av Frank Skogs visioner inför jubileumsföreställningen – att göra en renodlad cabaret med mycket musik till egen text och musik, men att resurserna tröt – då vet vi vad vi inte heller fick se.

Synd. För denna cabaretaktiga komedi är för statisk, spretig och obearbetad och den roar sällan. Stunderna då det vankas full utdelning handlar ofta om språkliga finesser och vitsigheter i texten, såsom förvrängningar av vedertagna uttryck och ordstäv, plus några bra skådespelarprestationer.

Stunderna då det vankas full utdelning handlar ofta om språkliga finesser och vitsigheter i texten.

Räddningsaktion

Intrigen berättar om några gamla armékompisar från "Drakan" som möts och får veta att en av "vapenbröderna" från anno dazumal kidnappats av trubadurer i Visans vänner från Vasa.

Alltså kör kompisgänget upp till "Pampas" fria vidder för att rädda denna Sven "Sven-Bertil" Toberman (Johannes Nordberg). I bakgrunden spökar en gammal kärlekshistoria mellan Melody " Mello" Andersson (Jonna Sundberg) och den kidnappade samt några oväntat illsinniga exemplar ur Visans vänner, nämligen Tonhuvudet (Cockie Wikström) och Johan August Sandell (Ella Kaunismäki). De har i Österbotten iscensatt en smått otrolig historia för visans bevarande, kallad Visans vändkrets.

Plustecken

Till föreställningens bästa inslag hör de rätt sparsmakade scenerna med sång och musik. Då uppstår en välkommen vitalitet på scenen.

Också den finurligt regisserade bilfärden upp mot nordväst med sina tvära inbromsningar, små incidenter och framforsande kompissnack platsar oftast under begreppet "underhållande". Men färden är snårig och utstickarna från huvudspåret, inklusive en tillbakablick, tär på åskådarnas nerver.

Till föreställningens bästa inslag hör de rätt sparsmakade scenerna med sång och musik.

Om de flitigt odlade sexuella undertonerna sällan imponerar har persongalleriet sina poänger. Till dem hör den filosofiskt lagda Kurt "Krut" Stubin (Jens Nyström), som blir uppslukad av Pokémon Go-spelets finesser; den alltmer berusade finska brandsoldaten Anna "Lasku" Varjonen (Lotta Wesamaa) som envisas med att pladdra på på svenska med ideliga ordföljds-och uttalsfel i släptåg, och inte minst Jonna Sundberg som med sin erfarenhet, scennärvaro och goda sångröst är skådespelets hörnsten.

FAKTA

Visans Vändkrets

På AV-Teatern i Helsingfors, Annegatan 26.

Regi & manus: Frank Skog.

Scenografi & rekvisita: Arbetsgruppen.

Kostym: Kia Lundberg-Kankare.

Ljus & ljud: Jonas Randers.

Grafisk design & foto: Nils Krogell.

I rollerna: Jonna Sundberg, Jonas Vartiainen, Lotta Wesamaa, Jens Nyström, Benita Laakso, Camilla Bäckman-Soinio, Ella Kaunismäki, Cockie Wikström, Johannes Nordberg.

Premiär: 18.11.

Speltid: ca 2 t 15 min. inkl. paus.

Visas till den 8.3.2017.

De övriga skådespelarna spelar också helt hyfsat.

Tidsbrist?

Skådespelaren Frank Skog har under de tiotals år jag haft nöjet att få följa med honom på Unga Teatern svarat för en rad gedigna och vanligtvis utmärkta rollprestationer. Att han på sidan om regisserat revyer, pjäser och musikaler hör åtminstone för min egen del till hans mera obekanta sidor.

Komedins konferencier Camilla Bäckman-Soinio, som gör metateater av föreställningen, understryker ett flertal gånger att Visans vändkrets är Helsingfors sämsta, bästa och enda cabaret. Man börjar därför ana en eventuell insikt bland de behöriga om sakernas tillstånd, men att tiden och måhända resurserna inte räckte till för att skapa det som eftersträvades. Kanske det.