Språklig tolerans

De svenskspråkiga finländarna i dag är inte ättlingar till utländska erövrare, de är inte spår från ett förflutet förtryck. De är helt enkelt finländare.

Vi lever i en tid då motsättningarna mellan olika grupper i samhället ökar. En tid då vi skulle behöva fortsätta vara nyfikna på att lära oss mer om varandra och en tid då vi borde hålla oss till fakta. Därför blir jag väldigt beklämd när jag läser vad professor Teemu Keskisarja har att säga om den historiska relationen mellan Sverige och Finland (HBL.fi 31.12) med anledning av Finlands 100-årsjubileum. Keskisarja menar att "Sverige behandlade Finland djävligare än någon annan europeisk kolonialmakt gjorde" med sina kolonier och att finnarna inte kunde använda sitt modersmål i domstolarna "ens i vardagliga ärenden" innan slutet av 1800-talet.

Och jag ser mig omkring här i min nya hembygd där det svenska språket fortfarande är starkt och undrar vad dessa människor ska tro om varandra? Vad ska de tro om svenskspråkigas plats i det finländska samhället?

För Sverige har förstås aldrig koloniserat Finland på det sättet andra europeiska stater koloniserade till exempel Indien eller afrikanska samhällen. Det svenska riket ersatte inte ett befintligt samhällssystem och svenskan etablerades inte med våld. Finländare har inte sålts som slavar, inte tvångsförflyttats, inte massmördats, inte fötts ofria, inte brännmärkts, inte tvångsarbetat hela livet på grund av sin hudfärg – sådant som var vardag i riktiga europeiska kolonier. Att påstå att Finland behandlades djävligast är inte bara direkt felaktigt utan också skymfande mot dem som faktiskt levt under en kolonialmakt.

Vilket språk som använts i domstolarna är svårt att avgöra eftersom protokollen förts på svenska. Den första lagboken på finska, Ruotzin Waldacunnan Laki, kom redan i samband med 1734 års lag (år 1759) och vi vet baserat på protokollen att finska visst talades i domstolarna redan på 1500-talet. Mitt eget forskningsområde är medeltiden och bland de dokument jag undersökt finns flera nämndemän med finska namn och då är vi nere vid slutet av 1300-talet.

De svenskspråkiga finländarna i dag är inte ättlingar till utländska erövrare, de är inte spår från ett förflutet förtryck. De är helt enkelt finländare. Att en professor i historia inte ställer sig bakom detta obestridliga faktum är obehagligt. På nära håll handlar det förstås om att finländare oavsett modersmål ska se hur Finlands väg till det fantastiska land det blivit är kantad av båda dessa språk och därtill ännu fler. I ett längre perspektiv handlar det om att leda Finland in i de följande 100 åren som ett öppet, fritt och välkomnande samhälle. Ett samhälle där språk är ett sätt att kommunicera snarare än identifiera.

För om man inte efter i runda slängar 700 år kan acceptera svenskspråkiga som en del av det finländska samhället är det knappast överdrivet att tala om en viss intolerans. Låt inte ytterligare århundraden gå oss förbi utan att acceptera finländare med andra språk. Låt oss hålla oss till de fakta vi känner till och vara evigt nyfikna på att lära oss mer om varandra.

Charlotte Vainio

Mer läsning