Språkbadet i motvind i Lovisa

I Borgå och Sibbo erbjuds finskspråkiga barn språkbad från daghemsåldern till högstadienivå. I Lovisa är däremot intresset för språkbad på svenska så gott som obefintligt. Varför?

Fler studiemöjligheter och bättre ställning på arbetsmarknaden är två faktorer som har betydelse när föräldrar gör valet att sätta sina barn i språkbadsundervisning. Förutom ett fungerande andraspråk får språkbadseleverna en djupare kännedom om den kultur som andraspråket för med sig.

Från politiskt håll är ett motiv till att stödja och utveckla språkbadsundervisningen att Finland förblir ett tvåspråkigt land.

Språkbad har alltså många fördelar, både på individuell och nationell nivå.

I Borgå och Sibbo har man redan länge haft språkbad, medan man i Lovisa under några års tid försökt komma i gång med undervisningsformen. Den personal som behövs för en språkbadsgrupp finns redan, en barnträdgårdslärare och två dagvårdare som alla tre har utbildats i språkbadspedagogik.

Så varför vill föräldrarna inte ha språkbad i Lovisa, när staden är beredd att satsa på det och man har goda erfarenheter i andra kommuner?

Det finns en genuin och levande tvåspråkighet i Lovisa, men den omfattar långt ifrån alla. Utan att ha statistik att stöfja sig på så vågar man nog påstå att det finns en betydande andel enspråkigt finska i Lovisa. Språkbad skulle göra gott, både för enskilda familjer och barn men också med tanke på stadens image som en tvåspråkig och familjevänlig stad.

Placeringen av ett språkbadsdagis i centrum och bristande information om vad språkbad egentligen är, har lyfts fram som möjliga orsaker till det bristande intresset. En (obefogad) oro att inte tillräckligt kunna hjälpa sitt barn när hen undervisas i ett språk som man själv inte behärskar är ytterligare en förklaring. En annan tänkbar orsak kan vara att man är nöjd med nuvarande system, till exempel finns det flera tvåspråkiga daghemsgrupper och en del verksamhet som liknar språkdusch, det vill säga att under lekfulla former bekanta sig med det andra språket.

Däremot verkar finskspråkiga Lovisafamiljer vara främmande för en mer systematisk språkbadsundervisning.

Att behärska språk har alltid ansetts vara en fördel, men i dag är språkkunnighet en efterfrågad egenskap och närmast en nödvändighet. Inte bara med tanke på eventuella studier och arbetsmöjligheter utanför landets gränser, utan också för att det finländska samhället har blivit mer mångkulturellt.

Språkbadet fick sin början för femtio år sedan i Kanada, när engelsktalande föräldrar var missnöjda med den ineffektiva språkundervisningen i franska. Där språkbadar eleverna i engelska eller franska, beroende på vad som är deras första språk. Undervisningen inleds i fyraårsåldern och pågår fram till 16-årsåldern. Många andra länder har också olika former av språkbad.

I Finland hör man ofta finskspråkiga kommentera den usla svenskundervisningen, som många upplever att mest fokuserar på grammatik men inte lär ut ett smidigt vardagsspråk. Många vågar inte prata svenska, trots att de kan, åtminstone lite grann. Kanske rädslan för att misslyckas och en känsla av skam bidrar till det?

Om man får möjligheten att redan tidigt duscha och bada i andra språk än modersmålet minskar tröskeln att prata ett nytt språk, även om det inte flyter perfekt.

Helén Kurri Nyhetschef och chefredaktör för Östnyland