Sorgen som inte tas på allvar

"När Mette dog var det ingen som kom med blommor till mig, ingen som hörde av sig och frågade om jag behöver hjälp med hushållsarbete eller med att laga mat."

När jag var åtta år gammal skaffade min familj hund. Jag har alltid älskat djur och en hund stod högt uppe på både min och familjens önskelista. Det blev en gul labrador som fick namnet Mette och jag älskade henne från första stund.

Mette och jag växte upp tillsammans, faktum är att jag knappt kan komma ihåg hur det var innan vi hade henne. Människor som inte har eller har haft hund kanske inte kan förstå mig när jag säger att hon var en av mina allra bästa vänner.

När denna kolumn publiceras har det gått exakt två år och en dag sedan hon dog. Det är en av de värsta dagarna i mitt liv hittills.

Jag har redan förlorat alltför många människor i mitt liv så döden är inget som är främmande för mig längre. Och jag visste att den dag min älskade hund dör kommer göra lika ont som det gjorde när mina närstående dog. Och jag visste också det som jag aldrig riktigt kommer kunna acceptera; att människor inte förstår att det gör lika ont att förlora sin hund som att förlora en människa.

När Mette dog var det ingen som kom med blommor till mig, ingen som hörde av sig och frågade om jag behöver hjälp med hushållsarbete eller med att laga mat. Det var ingen som frågade om jag behöver en psykolog att gå och prata med och bearbeta sorgen med. Det sorgliga är att om Mette hade varit en människa hade jag fått allt detta, men eftersom hon var en hund verkar det som att folk tror att man inte behöver hjälp och tid att sörja. Sanningen är den att jag hade behövt allt detta för en del av min värld rasade samman samma dag som hon dog. Och trots att det nu har gått två år är sorgen minst lika stor och jag kan inte tänka på – än mindre prata om – henne utan att tårarna smyger sig närmare. Både för mig och för min familj var hon inte bara ett djur som bodde hos oss, hon var en del av vår familj och var precis lika självklar som någon av oss andra i familjen.

Jag förstår att människor som aldrig har haft hund kan förstå smärtan man går igenom, på samma sätt som man inte kan förstå smärtan att förlora sitt barn om man inte själv har barn, men alla människor kan förstå, eller åtminstone respektera en annan människas smärta och sorg.

Min önskan till dig som läser detta är att om någon i din närhet förlorar sin hund, behandla då denna människa som om hen förlorat en familjemedlem, för det är precis det man gör. Fråga om hen behöver hjälp i hushållet, ge hen blommor eller beklaga åtminstone sorgen. Att inte bli sedd och tagen på allvar i sin sorg gör så obeskrivligt ont och det sista man behöver är ännu mer smärta.

För mig spelar det ingen roll hur många hundar jag kommer ha i framtiden, saknaden och tomheten efter Mette kommer alltid finnas där. Hon gav mig så mycket kärlek och glädje under min uppväxt och jag är så tacksam för att jag fick växa upp med henne och jag önskar att hundar fick leva lika länge som människor så man inte skulle behöva gå igenom den här sorgen i ett så tidigt skede av livet.

Chanette Härus studerande och fotograf