Snart är Lovisa inte längre en vit fläck på inbördeskrigets karta

DOKUMENTATION. Kärntruppen bakom den så kallade vita ambulansen i Lovisa, vintern 1918. Främre raden fr.v. Nanny Hammarström, Edit Malin och Ester Ringbom. Bakre raden fr.v. Sigrid Brusén, Alma Pettersson och Greta Axelin. Bild: Magnus Petterssons samlingar

Vad hände riktigt i Lovisanejden under och efter inbördeskriget? Nu vill en grupp lokalaktiva samla ihop existerande fragment om de dramatiska händelserna 1917–1918 och en gång för alla dokumentera vilka uttryck den röda galenskapen och vita terrorn tog sig i östra Nyland.

– 1918 i Östnyland är något av ett oskrivet blad, säger Sture Lindholm som skrivit två uppmärksammade böcker om inbördeskrigets händelser i Västnyland.

Röd galenskap – vit terror med underrubriken Det förträngda kriget 1918 i Västnyland utkom för snart femton år sedan och för två år sedan, till hundraårsminnet av inbördeskriget, gav han ut den stort uppmärksammade boken Fånglägerhelvetet Dragsvik: massdöden i Ekenäs 1918. Där belyser Lindholm en av inbördeskrigets nedtystade humanitära katastrofer; nästan en tredjedel av de runt 10 000 röda internerna led massdöden.

– Det behövs något motsvarande för Östnylands del, säger Sture Lindholm.

1918 i Östnyland är något av ett oskrivet blad.

Historieprojekt

I själva verket är ett brett upplagt projekt kring inbördeskrigets händelser i Lovisanejden under arbete.

Lovisabon Thomas Rosenberg är primus motor för satsningen Röd galenskap och vit terror i Östnyland, som i kursformat har som mål att redogöra för och samla in minnesmaterial kring de lokala händelserna åren 1917 och 1918. Inbördeskriget i stort börjar vara någorlunda väldokumenterat på det nationella planet; också om det över hela linjen är symtomatiskt att den vita sidans historia är bekant och att man vet mindre om den röda sidan.

– De röda hade varken tid eller kunskap nog att skriva ner krigshändelserna lika bra och i lika stor utsträckning som de vita. Samtidigt vet man fortfarande väldigt lite om de vitas hämnd, säger han.

BEGRAVNINGSFÖLJE. Begravningen av de åtta första stupade tyska soldaterna i Lovisa 13.4.1918. Processionen passerar sjukhuset, i de tidigare ryska kasernerna. Bild: Magnus Petterssons samlingar

Vit fläck

Det gäller också för Lovisa.

– Lovisanejden är fortfarande en vit fläck på kartan, i ordets bägge bemärkelser, säger Rosenberg. Lovisa var en utpräglat vit och borgerlig stad, och hittills är det mest den vita segermaktens historia som berättats på lokalnivå.

Det är bland annat de här bristfälligheterna i den lokala historieskrivningen som man nu vill komma åt via kursen, som inleds med två vårveckoslut på Traditionscentrum Kuggom. Målet är att samla in material för att kunna dokumentera och skapa en sammanhängande bild av inbördeskrigets händelser i östnyländsk kontext.

Lovisa var en utpräglat vit och borgerlig stad, och hittills är det mest den vita segermaktens historia som berättats på lokalnivå.

Enligt Thomas Rosenberg har tankarna på att forska i inbördeskrigets händelser legat och grott redan en längre tid. Minnesåret 1917 kom för snabbt på – han och många med honom engagerade i temat och skrev också om vilka uttryck inbördeskriget tog sig i Lovisanejden.

– Då blev det uppenbart att det inte fanns annat än spridda små skrifter som handlade om inbördeskriget i Lovisa med omnejd. Plus korta avsnitt i de historiker som finns om kommunerna i regionen, men annars fanns det inte mycket att gå på, säger Rosenberg.

Kurs med inbördeskriget som tema som i vår ordnas den 1–2 februari och 29 februari – 1 mars på Traditionscentrum Kuggom.

Har som mål att via föreläsningar och berättarkaféer dokumentera inbördeskrigets historia i Lovisa med omnejd.

Som huvudföreläsare fungerar två av våra främsta experter på området: Sture Lindholm, FM, historiker, lärare och författare, och Lars Westerlund, FD, docent i rätts- och förvaltningshistoria som ledde det statliga forskningsprojektet Suomen sotasurmat.

Medverkar gör också Cecilia Toivanen, fil.stud., som arbetar på en kandidatavhandling om Petrelius och Pellingekåren, Marja-Terttu Knapas, FL, tidigare forskare på Museiverket, och Sanna Lönnfors, MA, som skrivit en bok om inbördeskriget i Pyttis, ”Pyhtää sisällissodassa", som utkommer sommaren 2020.

Som kursledare och moderator för berättarkaféerna fungerar Thomas Rosenberg, PM, sociolog och skriftställare.

Kursavgiften är 110 euro. Anmäl dig senast 24 januari på blankett eller per e-post till peik.hollander@akan.fi.

För närmare information se www.akan.fi/1917-1918.

Röda fästen

Det är välkänt att det fanns små röda fästen utanför stadsgränserna. Strömfors bruk var markerat rött, herrgårdarna hade många torpare, och under två månader var också Lovisa stad i de rödas händer.

– Det gavs till och med ut en egen tvåspråkig tidning, Lovisa notisblad – Loviisan Tiedonantaja, som utkom med tolv fyrsidiga nummer.

Valkom, då en del av Pernå, var också utpräglat rött och motsättningarna mellan vita och röda var starka. Situationen ställdes på sin spets när trupp Brandenstein med 3 000 män landsteg i Valkom i april 1918.

– De var på väg till Kotka men bland annat på grund av isläget blev det Valkom i stället, säger han.

RÖDA TILLHÅLL. Lovisa hölls av de vita medan röda poster fanns i Forsby, i Strömfors bruk, i Pyttis och framför allt i Valkom. På bilden medlemmar i det röda kvinnogardet i Pyttis. Bild: Wikimedia commons

Truppen hade som mål att bryta de rödas förbindelser österut och norrut genom att inta östra Nyland och avancera till tåglinjen Lahtis-Kouvola och stoppa rälsförbindelsen mellan Helsingfors och S:t Petersburg. Enligt Rosenberg gjorde Brandensteins fyra bataljoner "processen kort" med de röda i Valkom innan man tågade vidare mot Lovisa och röda fästen bortom.

Djupa spår

– Det har inte förrän under de senaste åren på allvar retts ut hur många röda som avrättades i Lovisatrakten. Det har aldrig blivit klart var de röda arkebuserades och begravdes här, men det finns en känd röd gravplats uppe på åsen, från den röda parentesen, säger han. Om de stupade vita vet man däremot mycket, det finns en enorm minneskultur kring dem och minnesmärken på de flesta ställen.

Det har inte förrän under de senaste åren på allvar retts ut hur många röda som avrättades i Lovisatrakten.

Det står klart att inbördeskriget födde mycket bitterhet på båda sidor och att spåren rentav syns fortfarande. Thomas Rosenberg konstaterar att många familjer och släkter satte locket på, att åren 1917–1918 blev något av ett tabu. Nu tror han ändå att tiden är mogen för att ta itu med inbördeskrigets lokala händelser, utan risk för att det uppstår tråkigheter eller river upp gamla sår.

– Känslorna finns nog kvar, och jag tror inte att folk har glömt. Vårt mål är att se opartiskt och neutralt på inbördeskriget.

Kursen Röd galenskap och vit terror i östra Nyland är uppbyggd av föreläsningar och berättarkaféer och arrangeras av Axxell och Borgå folkakademi i samarbete med Traditionscentrum Kuggom.

Mer läsning