Smattret gav trygghet

MUSIKERN OCH FÖRFATTAREN. I dag ha Kalle och Daniel Katz en ganska traditionell vuxen pappa och farfar–relation. De arbetar också med gemensamma projekt och är glada över att bo nära varandra igen. Bild: Erika Lindström

Musikern Kalle Katz minns hur ljudet från pappans, författaren Daniel Katz skrivmaskin gav en känsla av trygghet när han var liten. För ofta var pappan borta och Daniel Katz säger att sonen, med rätta, ibland var mycket arg på honom.

Kalle Katz om sin uppväxt och synen på fadern:

Man kan säga att min uppväxt var indelad i olika etapper. När jag föddes bodde vi i Helsingfors i Larin-Kyöstis gamla författarhus, var det nu i Åggelby eller Grindbacka. När jag tänker tillbaka på det jag minns från den tiden så var det ett riktigt stereotypiskt konstnärsliv som vi levde. Eller som dom levde, jag var ju så liten. Det var massor med konstnärer hos oss och musiker och fester och ett roligt bohemliv. Min mamma jobbade ju också inom konstnärsyrket. Det var helt som La Vie Bohème när jag tänker tillbaka på det.

Vad jag minns var farsan mycket borta på den tiden, han skrev ju som aktivast just då. Och gjorde resor i samband med sina böcker. Men nog var han också hemma, de skrev båda i sitt gemensamma arbetsrum. Jag förstår inte hur de klarade det, för den tidens skrivmaskiner lät så tusan. Morsan skrev med tiofingersystem och farsan mer hackigt så man hörde vem av dem som skrev. Om de lät "tick, tick, tick, klonk ei perrkele..." så var det farsan. I min barndom var skrivmaskinssmattret ett betryggande sound, då visste man att de var hemma och jobbade medan man låg och sov.

PROFIL

Kalle Katz

Yrke: Musiker, kompositör och pianolärare.

Bor: I Lovisa.

Familj: Fru, två döttrar och en hund.

Ålder: 40 år.

Uppskattar mest hos far Daniel: Vad jag uppskattar mest har förändrats under åren, för tillfället är det hans välvilliga inställning till att sköta om mina barn när det behövs.

Sedan flyttade vi till Isnäs på landet, helt mitt i ingenting. Då blev det ett lugnare liv. Om det var några sammankomster så var det mera planerat. Då var vi alla väldigt mycket hemma, för det mesta. Jag har ju haft den säkän att båda föräldrarna varit hemma. Både turen och oturen. Min mormor flyttade också till oss i Isnäs, hon hade sin egen våning där uppe. Det var fortfarande ett ganska bohemiskt upplägg, min mormor var poeten, författaren och översättaren Elvi Sinervo. Som barn tänkte man att alla familjer lever såsom vi, att föräldrarna är hemma och skriver under dagarna. Det var först när man började i skolan som man började förstå att alla inte hade det på det viset.

Vi flyttade till Liljendal när jag var tio, helt ut på landet. Från Isnäs till en nästan ännu mindre by. Det var en chock på det viset att jag fram till dess hade gått i finsk skola och bara pratat finska hemma. Men där i byn fanns bara en svenskspråkig skola så jag måste hoppa in som ummikko dit på fyran. Det var inte så trevligt men samtidigt så vill jag inte heller varje dag åka tolv kilometer till den finska skolan i Lovisa. Byns skola låg strax över åkern. Det är lustigt, fram tills jag var kring trettio pratade vi mest finska med farsan. Nu talar vi svenska, kanske delvis på grund av hans sambo Marianne Byholm för hon är svenskspråkig. Nu är det något av ett sammelsurium vi pratar. Men han är nog svenskspråkig från grunden, tror jag...

Från tolv år till kanske arton är man så upp i sig själv att man knappast minns att man hade några föräldrar eller syskon. Men visst hade vi en sådan grej att alla byns pojkar kom till oss för där fick man vara. Där kom ingen och jagade bort eller kollade. Man kunde kanske ta en tobak i fred och kanske till och med dricka en bisse. Och farsan och morsan ansåg att om vi tog en eller två kalja så var det inte så farligt, men inte något starkare. Men en gång hade någon kommit över en kossuflaska, vi var kanske femton–sexton år gamla, och dumt nog hade vi lämnat den i skrivbordslådan. Föräldrarna hade anat ugglor i mossen så de hade varit och kollat, men lämnat flaskan kvar i lådan. Så när vi samlades en gång med vårt kaverigäng så mitt i allt klampade farsan in, gick till skrivbordslådan, skruvade av korken och drack upp alltsammans. Det fanns ganska mycket kvar. Han sade att "Så här går det om ni hämtar mera sprit till det här huset." Sedan gick han ut. Han har senare berättat att han knappt han stänga dörren innan han måste stanna och dra andan. Men han försökte spela så cool som möjligt. Inte för att det lönade sig, sedan lärde vi ju oss att gömma spritflaskorna i skogen. Men det var trevligt att vi hade ett ställe att samlas och inte gjorde vi bara dumheter. Vi kunde dricka kaffe och äta bulle, sådana saker man gör på landet. Det hjälpte mig också att komma med i bygemenskapen. Jag var ju något av en utomböling, jag kunde ju ingen svenska i början, hade konstiga föräldrar, långt hår och farkkun. Det kompenserade lite att folk fick komma och sitta hos oss. Första svenskan jag lärde mig var byaöstnyländska men jag har kommer inte ihåg exakt vad det var. Eller "kåmer" inte ihåg borde jag ju ha sagt. När man bott i Sverige, Österbotten och Helsingfors har det försvunnit. Och det är ju tråkigt.

Men där i byn fanns bara en svenskspråkig skola så jag måste hoppa in som ummikko dit på fyran.

Med farsans skrivande så visste man att det alltid gick i cykler. När han började var han alltid ivrig och glad men ju närmare slutet det kom så var det bäst att inte störa honom. Han skrev ju på nätterna men var oftast vaken på morgonen och man lärde sig att inte reta upp honom alltför mycket. Det var alltid ganska svårt för honom att avsluta en bok eller en pjäs. Nu när man själv håller på med liknande grejer, jag komponerar alltså, börjar man förstå det på ett helt annat sätt. Man är som ett åskmoln när ett projekt ska avslutas. Man tycker inte att det är tillräckligt bra men det måste bli färdigt.

Om mitt musicerande... Farsan har senare berättat att han också ville bli musiker, men att han var för lat för att öva. Jag vet inte om det är ett skämt. När jag var liten och började spela piano var han noga med att jag faktiskt övade. Han var pappan som satt bredvid på stolen och kollade att jag faktiskt övade. Jag tyckte om att spela och var musikalisk men på något sätt var jag ändå inte så ivrig egentligen. Eller jag var ivrig på musik men jag blev aldrig bra på att spela klassiskt piano. Jag hade bättre gehör än notläsning. Och i något skede slutade jag spela och det var helt ok. Det var just i tonåren och föräldrarna försökte inte tvinga mig att spela. Jag spelade ändå hela tiden lite trummor, bas och gitarr, allt annat än piano. Jag var jättebra på språk i skolan så efter gymnasiet tänkte jag att jag skall söka till Helsingfors universitet och läsa franska. Men jag hade en kompis som hade börjat på en musikfolkhögskola uppe i Österbotten. Vi pratade om det med farsan och han sade att "ja, ja, stick dit bara" och lovade hjälpa till med fyrken. "Ta ett mellanår så ser du sen." Men det blev inte ett mellanår utan jag fastnade för det. Vet inte om han såg något mera i mitt musicerande än jag själv gjorde.

I tonåren var jag ganska snäll och inte rebellisk alls. Uppbrytningen kom lite senare, någon gång när jag var lite över tjugo. Då hade vi ganska svårt att komma överens om saker. Det handlade inte om något speciellt men i något skede vill man ju bryta sig fri. Fram till en viss ålder har man ju en förskönad bild av sina föräldrar. De kan allt och de vet allt. Och sedan när man förstår att det inte stämmer alls så tror man att man själv vet allt och kan allt. Ju äldre man blir fattar man att man själv inte vet något och att ens föräldrar inte heller vet något. Att det är väldigt få människor som kan eller vet något över huvud taget. Då uppstår koncensus. Jag flyttade tillbaka med familjen för ungefär sju år sedan. Före det lovade jag att aldrig komma tillbaka. Men sen när vi fick barn med min fru som jag nappade från Österbotten... Så tänkte jag att jag har både farsan och morsan och syrran här. Det är ganska skönt att komma tillbaka till småstadsidyllen.

Nu har jag och farsan en ganska traditionell vuxen pappa och farfar–relation. Det är mindre far och son och mera farfar och barnens pappa-roll. Det går vår vardag ganska mycket ut på. Men vi har också gjort vissa grejer tillsammans för Loviisan teatteri. Han har skrivit texten och jag har komponerat. Vi har också haft honom med och spela klarinett i pjäserna.

Folk jämför ofta konstnärsbarn med deras föräldrar eller så gör man det själv. Jag tror inte att konstnärsföräldrar jämför sina barn med sig själva men jag tror att barnen själv ofta gör det helt instinktivt. Just i småstäder är det folk som undrar att "varför skriver du inte, du skriver ju så bra" . Men jag brinner inte för det. Jag har förresten märkt en rolig trend, det är många författarbarn som blir musiker. Ganska lustigt. Men ganska få författarbarn blir författare känns det som medan många musikerbarn blir musiker.

Bild: Erika Lindström

Daniel Katz om sin syn på faderskap och sonen Kalle:

Kalle och hans syster Dunja och mamman Liisa Ryömä, jag och svärmor, författarinnan Elvi Sinervo bodde i samma hus när vi flyttade ut till östra Nyland. Vi verkar alltid flytta österut. Från Tölö till Åggelby, från Åggelby till Isnäs i Pernå och sedan till Andersby i Liljendal. Lustigt, för min släkt kommer från Ryssland. Kanske hamnar vi någon gång i S:t Petersburg.

Kalle var så ljus när han föddes, eller lite efter det förstås, helt linhårig och med starkt blåa ögon. Sen frågade jag Liisa, så där på skoj, att "är du nu helt säker..." och hon sade att "det är din son det där". Och inte ifrågasatte jag ju det. Sedan började han bli lite mörkare i alla fall och började få lite näsa.

Han var en skojig pojke. Men inte fick man honom att spela piano inte. Vi hade ett piano när vi bodde i Isnäs. Jag försökte få honom intresserad och använde alla möjliga skoj för att han skulle se det som en lek att spela piano. Men han lekte hellre med en hammare eller något annat. Så jag tänkte nog inte att han skulle bli musiker. Och varför skulle han vara tvungen att bli det? Jag önskade ju att han skulle bli jurist eller läkare eller affärsman. Men han var liten och tuff.

Men i tuffheten ingick också seghet. Vi satte honom i en svensk skola när vi flyttade till det absolut svenskspråkiga Andersby. Där fanns en svensk skola, men den finns inte längre. Den låg så nära att man kunde gå över några åkrar och bron, så kom man från vårt hus till skolan. På vintern om det fanns snö kunde han skida.

Baktanken var att om han absolut inte klarar sig på svenska flyttar vi honom till en finskspråkig skola i Lovisa. Men han klarade det fast det inte var lätt. Han hade en bra lärare som förstod att han måste tas på ett annat sätt. Vi gick igenom läxorna hemma och jag översatte dem till finska. Sen när han kom till skolan fick han svara på finska. Och då kunde han! Han fick en viss respekt från klasskompisarnas sida, för vanligtvis är det så att om någon inte kan språket så tycker man att han är dum. Men nu blev det konstaterat att han inte är dum utan talar bara fel språk. Sen lärde han ju sig svenska fort. Och det var fint att han blev tvåspråkig för det har han haft mycket nytta av, både i sitt jobb och i andra kontakter. Han studerade ju också i Sverige.

PROFIL

Kalle Katz

Yrke: Musiker, kompositör och pianolärare.

Bor: I Lovisa.

Familj: Fru, två döttrar och en hund.

Ålder: 40 år.

Uppskattar mest hos far Daniel: Vad jag uppskattar mest har förändrats under åren, för tillfället är det hans välvilliga inställning till att sköta om mina barn när det behövs.

Jag funderade hur han skulle klara sig utomlands men det gick ju förstås bra. Jag flyttade ju själv som ung bort från Finland och bodde lite här och där. Men sedan kom jag tillbaka för jag tyckte att de vackraste kvinnorna fanns i Finland. Plus att de kunde uppskatta min humor. Det var inte så lätt att vara vitsig på hebreiska, jag bodde i Israel i ett par år. Så jag var ganska ensam där.

Kalle var också lite här och där under studierna. Han var alltid lite upprorisk mot upplägget i kurserna och hade sina egna tankar. Jag kommer ihåg när han sade att han vill börja studera musik, jag hade tänkt att nu när han en gång kunde svenska skulle han lättare komma in till en högskola efter studenten. Han hade visserligen spelat på bynivå i alla möjliga band men när han sedan plötsligt sade att han skulle bli musiker tänkte jag att voi herranperkele. Släkten är ju redan full av musiker och författare och alla möjliga skådespelare. Jurist skulle ju vara bra eller läkare skulle ju inte heller vara så illa. Men han var envis och började med musik. Och det var ju helt rätt, man ska göra som man känner. Naturligtvis ville jag hjälpa och uppmuntra honom. Och han blev en bättre musiker än jag, jag var en amatör som spelar klarinett och hajdare. Han var seg, envis och lite motsträvig, det var bra.

Han hade också en rock- och poptid när han gjorde skivor, men jag tyckte inte den musiken var något vidare för jag är så ensidig och konservativ. Jazz ska det vara eller klassiskt eller etno eller sånt. Men hans musik öppnade ögonen och öronen för mig också. Jag började tycka att rock också är helt bra och började intressera mig, men inte alltför mycket. Det som jag tyckte om tyckte jag om och det jag inte tyckte om sade jag inte att var dåligt utan att jag inte förstod mig på det.

Med Kalle behövde vi inte vara finkänsliga. Han var på många sätt kritisk mot mig och av goda orsaker. Och jag var ju mycket borta hemifrån och så vidare.

Han har ju hört all möjlig slags musik hemma, vi spelade mycket etnomusik, judisk musik, rumänsk och ungersk, ryskt, afrikanskt och sydamerikanskt. Så han blev uppväxt med många olika slags mattor och gobelänger av musik. När jag skrev lyssnade jag på sådan musik och den gjorde mig livlig och livaktig. Jag tror att han lyssnade ibland.

Det är viktigt för barn att de kan acceptera och i någon mån respektera sina föräldrar men de ska absolut inte bli likadana. Kalle är faktiskt mycket lugnare än jag. När jag var sex år så dog min pappa och det var min mamma som jag växte upp med. Hon hade så mycket att göra så... inte var vi så hemskt... nog var vi nära men inte kunde man berätta allt åt mamma. Men hon lärde mig musik, hon hade studerat vid Sibeliusakademin, piano och sånt. Jag hade ju ingen pappa, men nog ett par farbröder som låtsades sköta om mig för det hör till att man tar hand om släkten. Men det gick mest ut på att de tog med mig till synagogan när de gick dit och ibland gav de mig pengar.

Jag tror att det är bra att ha en pappa som man kan mäta sig emot och bråka med. Och revoltera mot. Det är viktigt att slåss ibland, att vara som två tuppar, en ungtupp och en gammal tupp. Det är bra bara det inte går för långt. Hoppas att jag varit en sådan för honom och han har varit det för mig. Jag har ju en äldre son också men jag och hans mamma skilde oss ganska tidigt. Med sonen hade vi nog en helt bra relation men eftersom vi inte bodde ihop var vi finkänsliga mot varandra. Med Kalle behövde vi inte vara finkänsliga. Han var på många sätt kritisk mot mig och av goda orsaker. Och jag var ju mycket borta hemifrån och så vidare. Det var inte så lätt för honom och ibland var han väldigt arg på mig. Men jag tror att jag aldrig var riktigt arg på honom. Jag hade ju inte råd att vara det, men inte ville jag heller vara arg på den lilla ljushåriga killen.

Nu bor han och hans familj så nära att barnbarnen ofta är här. Och jag har ännu ett barnbarn i stan. Det är Dunjas son som blir sexton och är trummis i bandet Voicecrack som betyder målbrott. Det är femton–sextonåriga pojkar som spelar.

Man får bra kontakt med barnbarnen när de bor så nära men man måste också sköta om dem ibland. Som i går natt: "Jag har ledsamt efter mamma." "Ingen fara, mamma är där en halv kilometer bort." "Varför är hon inte här?" "Just därför för att hon är en halv kilometer bort." För att slippa er, men det sade jag inte. Min sambo Marianne är en fantastisk sagoläsare, mycket bättre än jag, hon läser böcker om mumintrollet och allt möjligt. Hon är en bonusfarmor. Och jag är bonusfarfar åt hennes barnbarn Det är skojigt fast ansträngande. Men det är bra så vet man att man lever.

Vi har ju också jobbat tillsammans med Kalle, han har skrivit musiken och jag texter för bland annat Loviisan teatteri. Kalle gör fantastisk teatermusik och behärskar också österländska rytmer. Jag hoppas vi ännu kan skriva en musikal tillsammans så länge man hinner och orkar. Ännu har vi inte hittat ett bra tema.

Mer läsning