Sluta bejaka mäns våld!

I stället för värnplikt skulle män, alla män, då de fyller arton, lastas in i bussar och tåg och köras till pacifistläger.

På fredag kväll såg jag den finska filmen "Ikitie", en filmatiskt vacker, fiktiv dokumentation av de fruktansvärda öden finsk-amerikanska emigranter till Sovjetunionen fick möta när Stalins utrensningar satte igång på allvar under 1930-talet. Berättelsen var gripande och viktig i sig, skådespelararbetet bitvis lysande, bilderna både vackra och hemska, men samtidigt kunde jag inte värja mig mot en sak; det var ännu en film om mäns våld.

Våldsamma män. Det är en följetong vi har fått mer än tillräckligt av under de senaste veckorna. Det är Weinstein med sitt sadistiska maktmissbruk och massmordet i Las Vegas. Det är styckmördade journalister och en oändlig kavalkad av just filmer som "Ikitie" precis överallt. "Ikitie" förhärligar inte mäns våld på något som helst sätt, men valet att göra just en sådan film och inte en film om säg de finska kvinnornas kamp för rösträtt är vad det handlar om. Vilja. Värt att notera är att en stjärna av Irina Björklunds kaliber endast har två repliker i hela filmen, en i början och en i slutet, medan hennes tärda och fårade ansikte noga studeras då hon gör sin stumma roll som den evigt väntande Penelope.

Jag var urlakad när jag kom ut från bion. Har vi inte fått nog av kulten kring mäns våld? Jag har i varje fall fått alldeles urbota tillräckligt. Men vad kan göras, annat än att ta upp det om och om och om igen utan att något händer?

För en tid sedan diskuterade jag i glatt sällskap möjligheten till ett alternativ till armén. I stället för värnplikt skulle män, alla män, då de fyller arton, lastas in i bussar och tåg och köras till pacifistläger. Där skulle de avdoktrineras från våld och i stället sitta och prata. Lära sig fläta hår, kramas och laga mat. Vårda spädbarn och visa känslor. Gråta. Det här skulle gälla alla män i hela världen. Jag är säker på att det ganska snart skulle bli slut på krig; en tanke som många, de flesta kanske, anser vara en omöjlighet i sig, för "vi har ju alltid ...".

Tanken på en sådan slags tvångsåtgärd för män får säkert håret att resa sig av ilska i mångas nacke, men det är ju ganska absurt då samma människor accepterar tvångsåtgärden för att skola män i våld. Det här är ett tankespel, det är jag medveten om, men det som gör mig så vilt frustrerad är att det finns en cementerad tanke om att det inte går att få slut på mäns våld mot sin omgivning, och om en tanke är cementerad betyder det också att alla försök att tänka annorlunda stöter mot en vägg. Det finns sätt, men det finns inget riktigt intresse i att försöka förändra något i det här avseendet. Vår värld, som den ser ut just nu, tjänar kortsiktigt mera pengar på att män hålls våldsamma, än att de avskolas från våld. För; vem bryr sig? Det är ju bara de mjuka männen som lider av det här. Det är ju bara kvinnor och barn som lider av det här. Alla de som inte räknas, så där på riktigt.

Johanna Holmström författare

Mer läsning