Slarv bäddar för problem

Det är inget skumt kring det skummade glaset. Bara man vet hur det ska användas.

En rundringning till några personer inom byggbranschen bekräftar misstanken om att skummat glas inte är speciellt väl känt och ännu mindre använt i byggkretsar.

Vilket är en aning underligt med tanke på att metoden att framställa skumglas uppfanns på 1930-talet.

Troligen handlar okunskapen om att byggmästare, arkitekter och ingenjörer av tradition endast kommit i kontakt med mineralull, frigolit- (styrox) och uretanskivor. I årtionden har fuktspärren i husbyggen bestått av plast som redan i början av ett hus förväntade livslängd kan förlora sin fuktspärrande egenskap.

Samtidigt krävs det en lång rad med lov och intyg, en rigorös byggövervakning och förstås en massa pengar för att drömhuset ska bli verklighet. Efter något år sitter man sedan där med ett mardrömshus. Trots att man nog följt alla bestämmelser och energivärden växer det ändå mögelsvamp i takkonstruktioner och sovrumsväggar.

Uppenbarligen är det någonting som inte stämmer och den osäkerheten utnyttjar byggmaterialsförsäljarna genom att erbjuda lösningar som ska råda bot på det växande problemet.

Gäller att ha full koll

Det skummade glaset låter onekligen som ett gott alternativ till de material som med tiden förlorar sina egenskaper och som drar till sig fukt ur läckande konstruktioner.

Ekvationen går inte ihop, säger skumglasförsäljaren Niklas Nordström om de nuvarande bestämmelserna och misstänker att fel materialval kan vara orsaken.

Men det handlar inte bara om materialval när vi talar skumglasplattor, det handlar minst lika mycket om hur man handskas med de porösa skivorna. Därför är det minst lika viktigt att byggarna vet vad det gör när de installerar isoleringen.

Försäljaren ger gratis utbildning och försöker hålla koll på takläggare och byggfirmor. Men känner man byggbranschen rätt är risken nog ganska stor för att mindre seriösa aktörer för att spara på tid och kostnader slarvar och hoppas att ingen märker byggfelen under garantitiden.

Någon gång i energikrisens efterdyningar på 1970-talet reste försäljare runt och krängde uretanskum som via runda hål sprutades in i husens väggar. Förvåningen var stor när panelen revs tjugo, trettio år senare i samband med renovering och ombyggnad. Bakom panelen, på ett område några tiotals centimeter i genomskärning, satt den undergörande nya isoleringen.

Resten av utrymmet var lika tomt som uretanmånglarnas löfte om ett energisnålare hus.