Ska det vara så här i Finland?

Man tycks ju bara bekymra sig om direktörslöner samt egna arvoden.

Min mormor Amanda Sundman har berättat för mig om sin barndom, och hur det var att inte alltid ha något att äta. Hon var född i Mörskom 1876 och dog i Tolkis 1953. Hon hade en syster och en bror som var äldre än henne och tre bröder som var yngre. Alla födda mellan 1869 och 1881. Föräldrarna var torpare och arbetade eller tjänade på bondställen.

Mormor berättade att föräldrarna steg upp klockan 3 på morgonen och arbetade till 22 på kvällen, innan de kom hem. En hungerberättelse etsade sig fast i mitt minne.

Det var en dag då maten (det vill säga brödet) tog slut. Mormor berättade hur hungriga alla sex barnen var. De hade bara ett bröd på spettet under taket. En av pojkarna bara grät och grät hela dagen, han var så hungrig. Då pappan och mamman äntligen kom hem från arbetet bad pojken att få brödet. Pappan plockade ner det arma brödet och delade det i sex delar, själva åt de ingenting. Mormor kom aldrig att berätta vad de åt följande dag.

Min mormor flyttade från Mörskom till Tolkis då hon gifte sig med Karl Sundman. Hon fick sedan två pojkar och två flickor, och en av dem hette Valborg. Hon skulle sedan komma att bli min mamma. Jag är född 1939 och har ett minne av att det var ont om mat 1943-1944. Min mamma och moster gick från gård till gård runt hela Tolkis by. Tillsammans fick de köpt 1/2 kg potatis, 1/4 kg havregryn och 1/4 kg rågmjöl. Jag var ungefär fyra år när mamma lagade rågmjölsgröt och trots att jag var så otroligt hungrig ville jag inte ha den. Den var inte god, men hon hade inget annat att ge mig. Jag grät och grät, men åt den till sist och så här fortsatte det en tid framöver.

Nu läste jag, och såg en bild i ÖN (20.12.2016) som föreställde en matkö på 160-200 personer. De står där i ur och skur och köld, köande för att få mat för dagen. Skall det faktiskt fortfarande vara så här i Finland då man fyller 100 år och det har flutit cirka 140 år sedan min mormor gick omkring och hungrade?

Jag läste även i Helsingin Sanomat att 440 000 finländare får en inkomst som inte överstiger 1 100 euro i månaden. Detta är ju en så liten summa, det räcker ju inte till över huvud taget! Och då handlar det som sagt alltså om summor mellan 500-1 100 euro per månad.

Jag undrar; känner stadsfullmäktige i Borgå till detta? Man tycks ju bara bekymra sig om direktörslöner samt egna arvoden. Vet ingen om detta eller vill man inte veta? Jag föreslår att fullmäktigeledamöterna sätter sig in i tankesättet att människovärdet borde vara lika för alla.

Per-Ole Rif pensionär, Borgå