Sju systrar

Män som närmar sig vuxenhet belastas med oerhört negativt stigma.

I ledaren Allt ljus på sju flickor (ÖN 2.3) skriver Helén Kurri om mediernas bevakning av den irakiska niopersoners familj som efter två år i Lovisa hotas av utvisning. Fallet har fått mycket uppmärksamhet och väckt en stark folkopinion, inte minst på hemmaplan i Lovisa, för att familjen ska få stanna. Kurri undrar en sak som får mig att rynka på ögonbrynen. Skulle vi vara lika ivriga att höja våra röster ifall det här gällde sju ynglingar? Det stämmer att det finns en stor skillnad i vår kulturs tankar kring sju irakiska flickor, eller sju flickor över huvud taget, versus sju ynglingar. Frågan bottnar i en härva av könsstereotypa tankar som direkt går i alarmtillstånd när jämförelsen görs.

Kurris poäng är väl ytterst att alla liv är lika mycket värda och jag kommer ihåg tidigare diskussioner kring flyktingvågen för ungefär två år sedan när de unga, ensamkommande männen från Irak och Syrien i hårda ordalag kritiserades för att vara fega ynkryggar som borde ha stannat hemma och kämpat. Ja, att det till riktig manlighet ska höra en vilja att dö i strid. Det är en grotesk, skadlig syn på manlighet som tyvärr lever starkt och mår dåligt i vårt samhälle och som direkt för tillbaka till Kurris fråga om hur vi hade reagerat på sju ynglingar. Troligen inte alls lika starkt, är det sorgliga svaret. Män som närmar sig vuxenhet belastas med oerhört negativt stigma. Vi ser större risk för kriminellt beteende av alla olika slag, och män som i Finland tolkas som "araber" är bland de mest stigmatiserade. Det är både sexism och rasism i samma osköna blandning och det är precis de tankar Kurris fråga väcker. Samtidigt vill jag vrida på tanken och fråga; spelar det någon roll? Det är inte en höjdare att vara född flicka ändå. I Irak troligen ännu mindre än i Finland. Könsmaktsordningen är ett faktum världen över och i ett land som är i krigstillstånd är det ännu mer uppenbart. Om vi måste välja vilka som är "mera" utsatta i Irak (även om jag inte tror att det är möjligt att avgöra saken) skulle min magkänsla påstå att det är flickor. Ynglingar skulle teoretiskt sett ha det olyckliga alternativet, kanske, att delta i strid eller ens försvara sig själva medan flickor väl inte skulle ha minsta chans. Det är trots allt en helt poänglös argumentation där en blir tvungen att väga liv mot liv på ett sätt en aldrig skulle göra om det gällde ens eget eller ens egna familjemedlemmars.

Det jag vill säga är att om det finns någon kraft i sig i att vara född till flicka, i det här fallet, så tackar jag och tar emot. Om det är deras kön som räddar familjen, låt det ske. Om det är just flickskapet som får de finländska medborgarna att resa sig upp och säga "stopp!", låt oss då bejaka det. Det kan vara början på något nytt och tänk också på vad det betyder för de här flickorna att se hur samhället ställer upp för dem och stöttar dem. Vi kanske har sju stycken nya Malalan på kommande och det ska vi vara stolta över.

Johanna Holmström författare