Simon och Garfunkel är redan 75

Simon & Garfunkel förstummade sin egen generation på Höstvisan.

Höstvisan, som i år hölls i Pellinge för 26:e gången, får arbeta för att inte bli bara en visornas nostalgilördag. Fast också nostalgin går ju framåt på livets tidslinje.

Det är inte längre gungvisor och skillingtryck som får dagens tydligt mogna vispublik att gå i gång; nostalgin har nått de första tidernas vispop.

De legendariska musikerna Paul Simon och Art Garfunkel fyller ju också vardera 75 i år – även om deras folkrock fortfarande kopplas till bilden av två unga gatutrubadurer från New York.

På Höstvisan lyckades norrmännen Øistein Rian och Steen-Vidar Larsen fint och finstämt med Simon & Garfunkel; det var knäpptyst på Solhälla vid fina tolkningar av urgodingar som Scarborough Fair eller Sound of Silence.

Visan, gitarren – och lite uppsjungning

Utmaningen att hålla Höstvisan levande och bred ligger bland annat på nya Visans vänner-ordföranden Denise Lindh, själv på scenen med en egen översättning av Mikko Kuustonens Niin minäkin sinua – en fin låt, men så ny att den ännu behöver slipas för kommande bruk,

Gustav Klingstedt från Helsingfors drog till med den lite Vreeswijk-ironiska sjömansballaden om Charlie Donovan. Lyriskt finast blev Glimmande nymf, en Bellman från 1790.

Klingstedts set hade vunnit på lite transponering över hela linjen, en ters högre hade satt så gott som alla låtar i ett register där trubaduren själv förmodligen hade trivts bättre.

Överlag kan samma notis ges till flera av lördagens artister. Att sjunga upp sig verkar inte riktigt höra till trubadurernas turnérutiner. En del färglösa toner här och där hade kanske gått att avhjälpa med lite av körsångarnas prille-prålle bakom knuten före scen.

Mera nytt, mera på svenska

Josefin Weckman från Lovisa, en av de nyare östnyländska trubadurerna hade med sitt band sitt finaste nummer i Dylan- och Wiehelåten För att jag älskar dig.

Weckman från Akans lokala trubadurskola hör till den nyare generationen trubadurer, där bland andra lokala Siri Widestam har visat vägen. Nya texter, egna låtar och mera på svenska väntar vi på.

Efter en lite osäker början växte Josefin Weckmans set till ett fint sound. Med växande scenvana väntar man sig mer särskilt av Norah Jones-soundet i Sunrise.

Cara Hjelt, en av veteranerna från de tidiga Höstvisorna, sjöng den alltid berörande och krävande Konstberiderskan. Mera självironi om visor fanns i Anna Döblings Maria som väntar, med pikarna om hur kvinnor genom tretusen år av sångtexter har – väntat.

Fin djupdykning till Simon & Garfunkel

Höstvisan 2016 avslutades med rutinerade Steen-Vidar Larsen och hans trubadurkompis Öistein Rians berörande djupdykning i Simon & Garfunkel: April Come She Will, Homeward Bound, Old Friends.

Simon & Garfunkel-traditionen framstår som enkel sextiotalsmusik. Det är det ändå inte alls utan ett både musikaliskt och språkligt krävande hantverk som Larsen & Rian hanterade suveränt – harmonier, komp, frasering, samspelet och leken med språk och stavelser.

Visor är inte hastverk, utan ett långvarigt och tålmodigt arbete. Det här blev ett lysande exempel för den som vill jobba med visor inför framtiden.

GENERATION. Höstvisan 2016 lockar en mogen publik – men så är ju också årets Simon & Garfunkel-paket musik av musiklegender som i år fyller sjuttiofem. Steen-Vidar Larsen och Øistein Rian på scen. Bild: Jan-Erik Andelin

Fakta

Höstvisan 2016

På scenen: Denise Lindh, Gustav Klingstedt, Josefin Weckman, Cara Hjelt, Steen-Vidar Larsen och Øistein Rian.

Konferencier: Albert Häggblom