Sibelius hyllad på slutkonsert

Avantis avslutningskonsert bildade en tematisk helhet med bland annat Sibelius som både givande och tagande part. Det var också en konsert där verken och tonsättarna tog varandra i handen.

Inledningen med Tristan Murails L´Esprit de dunes tar lyssnaren med till öppna landskap, till öknens dyner i Gobi och bergen uppe i Tibet. De elektroniska vindarna byggs upp av elva instrument och bandinspelning och ger ett gott exempel på spektralmusikens poetiska uttrycksförmåga.

Den franske tonsättaren Murail (f. 1947) är förgrundsfigur inom spektralmusiken, där övertonsspektra svara för specifika tonklanger. Verket är det första där Murail hämtar influenser utifrån, det vill säga från Gobi och Tibet, där munkars ritualer och sånger ingår i tonväven liksom den rituella mongoliska khöömyi-sången. Efter långa harmoniska partier avslutas verket i oväntad våldsamhet. Inte så oävet och absolut ingen gnisselmusik.

Sibeliushyllning

Jean Sibelius symfoniska dikt för orkester, En saga, från 1892, var programmets mest rent romantiska inslag. Sibelius står med En saga för ett mera populärare anslag än tidigare under sin karriär. Den symfoniska dikten har kvar sin slagkraft och popularitet ännu i dag och ingår alltjämt i många orkestrars repertoar.

Kanske det att man är finländare och känner för Sibelius inverkar, men hans musikaliska storhet och de spänningar och djupt melodiösa andantepassager verket ger uttryck för lämnar knappast någon oberörd.

Delar av En saga i redigerad form återkommer också i festivalens konstnärliga ledares, Lotta Wennäkoskis verk Verdigris (patina) från 2015. I tematiken hittas just gamla sagor och de överraskade magiska möjligheter de erbjuder men framför allt Sibelius En saga.

Det var som att lyssna till en Lewis Carrollsaktig spegelvärld av originalet där igenkänningsfaktorn fanns där, men omarbetad med både humor och stor sakkunskap.

Verdigris är de facto Wennäkoskis hedersbetygelse till Sibelius och hans musik, i år 60 år efter hans död. Verdigris hade urpremiär 2015 då Sibelius firades för att det gått 150 år sedan hans födelse.

Åska på slutet

Som avslutning och slutvinjett på Avantis Sommarmusiks 32:a upplaga bjöds det på Johannes Brahms välkända Symfoni nr 4 e-moll op. 98 , som också var den tyske wienklaccisistens sista symfoni.

Orkesterverket från 1884 har ett ovanligt rikt orkestersound, där olika melodier flyter in, försvinner och återkommer tvärs igenom verket.

Det glädjefyllda, triumfatoriska slutet ger alla instrument möjlighet att bidra till en final med åskans kraft och styrka.

Applåderna efteråt var ett uttryck för slutkonsertens popularitet, både vad programvalet och musikernas professionalitet beträffade. John Storgårds som dirigent hade en svettig kväll som han naturligtvis förvaltade med bravur.

Under konserten tillkännagavs att följande Sommarmusik 2018 får tre konstnärliga ledare, plockade ur Avantis egna led, nämligen veteranmusikerna, kontrabasisten Timo Ahtinen, flöjtisten Hanna Juutilainen och cellisten Jukka Rautasalo, vilka alla också steg upp framför publiken strax före paus.

FAKTA

Avantis avslutningskonsert

Konstfabrikens Avanti-sal 2.7.

Dirigent: John Storgårds.

Tristan Murail: L'Esprit de dunes.

Jean Sibelius: En saga op. 9.

Lotta Wennäkoski: Verdigris.

Johannes Brahms: Symfoni nr 4 e-molli op. 98.