Se barnet bakom bråkstaken

OUTSIDER. I Minna Lindebergs Vildare, värre, smilodon, med illustrationer av Jenny Lucander, beskrivs en tuff verklighet bekant för många barn. Inom pärmarna får vänskap, utanförskap, förlust och konsten att övervinna en besvikelse plats. Bild:

Det finns en sådan på varje dagis, förskola och skola; bråkstaken som stör ordningen och som ständigt är på kant med andra barn och de vuxna. En outsider som har få, om några alls, vänner. En egenartad typ som ingen riktigt förstår sig på.

Vildare, värre, smilodon

Text: Minna Lindeberg.

Illustrationer: Jenny Lucander.

Förlaget, 2016.

Om ett sådant "oroselement" handlar Minna Lindebergs och Jenny Lucanders bilderbok Vildare, värre, smilodon, en insiktsfull och skickligt illustrerad bok om vänskap, utanförskap, förlust och inte minst, konsten att övervinna en besvikelse.

Med skärpa beskriver Lindeberg en verklighet bekant för de flesta, en tuff verklighet där det sällan finns rum för avvikelser eller trots. Miljön är en förskola där bästa vännerna Annok Sarri och Karin Bergström lever ut sin fantasi under ett bord. Väl dolda under bordduken leker de lejon i en bur, totalt uppslukade i sin fantasi.

Uppslaget där de två flickorna kryper omkring i en omgivning långt från förskolans linoleummattor och lysrörsbelysning antyder att det här är en perfekt lek att glömma bort sig i, en lek som trollar bort vardagens tristess och omgivningens krav. Lucanders fyndiga illustration med skelett, spår av lejontassar och märkliga djungeldjur som iakttar "lejonen", stöder denna tanke.

Bästisen förstår

Men snart får leken ett abrupt slut när de andra barnen lägger sig i. Annok blir sur, säger fult och får ett förnumstigt svar tillbaka: "alla har rätt att vara här, det är inte bara en som bestämmer". Vid det laget har också den kaffedrickande personalen fått upp ögonen för uppståndelsen och ingriper. Vem som blir tillrättavisad är inte svårt att räkna ut. Annok är ett samiskt namn men signalerar också att hon är en flicka som gärna lever ut hela sin känslorepertoar. Hon är gruppens oroselement, den som bråkar och kastar saker. Meningsutbytet då Annok lever ut sin ilska är beskrivande: "– Hon är alltid sån där, säger dom andra. – Det är jag inte alls, skriker Annok. Ni fattar ingenting!" Den enda som förstår är bästa vännen Karin.

När Annok skickas ut på gården "för att lugna sej", står Karin i fönstret och tittar på sin kompis som sitter ensam i gungan med nedböjt huvud och håret vått av gråt. I ett annat fönster iakttar resten av barnen den utstötta. På gården finns också en ung vuxen som ska vakta Annok men som är mer intresserad av sin telefon. Det är ett gripande uppslag vars budskap är svårt missförstå. Den som avviker från mängden får gå ut.

Skriver brev

På detta följer ännu en sorglighet; Annok flyttar till Utsjoki med sin pappa. Besvikelsen är ömsesidig och stor men Minna Lindeberg visar på ett fint sätt hur barnen resonerar kring en svår situation. På ett lyckat sätt, såväl berättartekniskt som i bild, vävs en sidoberättelse in om livets föränderlighet via forntida djur, bland dem titelns smilodon, en föregångare till lejonet. Annoks och Karins gemensamma intresse för jordens och människans ursprung hjälper dem att övervinna sin besvikelse. Livet förändras men vänskapen består, i detta fall via handskrivna brev.

Vildare, värre, smilodon är en fascinerande bok som tydligt tar den utstöttas parti samtidigt som den ställer tanken om bråkstaken på ända. En välmotiverad fråga är om dessa samhällets oroselement skulle bråka mindre om de möttes av större tolerans och mer skräddarsydda modeller för inlärning. Det är en tanke väl värd att fundera på.

Mer läsning