Säreget äventyr med slumpen i fokus

PÅ EGEN HAND. Att spela ensam är fullt möjligt men inte att rekommendera, då äventyret och särskilt svårighetsgraden inte anpassar sig på ett idealiskt sätt.Bild: Alexander Ekelund

Det Zelda-inspirerade och till stor del slumpstyrda äventyret The Swords of Ditto är tyvärr mindre underhållande än originellt.

The Swords of Ditto

Genre: Äventyrsspel

Format: PlayStation 4, PC

Åldersgräns: 7

Betyg: 2/5

För enskilda personer och mindre studior som jobbar med en tajt budget finns i dag många värdefulla verktyg och knep för att effektivisera utvecklingsprocessen. Färdiga grafikmotorer har länge varit en självklarhet och algoritmer som automatiskt genererar fram innehåll har vunnit allt större mark. Sådant förekom visserligen redan på 90-talet i kända spelserier som Diablo och The Elder Scrolls – men metoderna har spridit sig till fler segment och genrer samt blivit vanligare i och med indiescenens framväxt.

Baksidorna med arbetssättet är emellertid uppenbara, och för mig tjänar The Swords of Ditto som ett exempel.

Premissen lyder så här: den ondskefulla häxan Mormo har lagt en förbannelse över världen som enbart kan brytas av en tapper svärdhjälte, en så kallad "Sword" (= du). Men det är en kamp mot klockan. Hjälten har nämligen bara fyra dagar på sig innan konfrontationen med Mormo måste äga rum, och det är vad man lyckas uträtta fram till dess som avgör oddsen i den slutgiltiga uppgörelsen. För att lyckas sänka Mormo och bryta förbannelsen behöver man försvaga denne och gradvis rusta upp sig själv genom att klara olika tempel, skaffa bättre utrustning och öva upp sina färdigheter.

De slumpgenererande algoritmerna löper som osynliga trådar genom äventyret. Alltifrån hjälten man spelar som till de Zelda-liknande templen och miljöernas utformning är framslumpat. Råkar man dö så passerar 100 år, en ny (lika slumpgenererad) "Sword" efterträder den föregående och fyradagarscykeln börjar om. Spelvärlden förändras i och med detta; kartan möbleras om och omgivningarna byter skepnad. Den enda fasta, bestående punkten är den centrala byn där prylar och nödproviant kan införskaffas.

Premissen är onekligen rätt egensinnig. Kruxet är bara att den inte är så himla kul och stimulerande i praktiken. Att två spelare kan hjälpas åt på samma skärm är ett uppskattat tilltag, men gör dessvärre inte den monotona cykeln av finesslösa strider, variationsfattiga pussel och likartade miljöer så mycket roligare. Inramningens allmänna brist på personlighet i såväl dialog som grafisk profil hjälper heller inte till i sammanhanget.

Jag kan på något sätt faktiskt ändå se varför somliga kunnat falla för The Swords of Dittos säregna rytm, dynamiska spelvärld och färgglada yttre. Visst finns där förtjänster för den som uppskattar överraskningsfaktorn och kan utstå all repetition. Men för egen del känns The Swords of Ditto lite för opersonligt, finesslöst och, tja, slumpartat för att riktigt engagera.