Sången och vemodet

För mig har sommaren alltid varit fylld av vemod och en sång, som tar ton när juli månad närmar sig augusti.

Sommaren är som en gammal vän, som överger en när hösten kommer. Bara bommar igen och smyger i väg, tyst. Som när sommargästerna efter sommarlovet packade ihop och åkte hem. Vi som blev kvar, såg de tomma sommarstugorna och bryggorna. Stillheten som lade sig över bygden. Man visste att de kommer nästa sommar igen, men det kändes alltid lika vemodigt.

För mig har sommaren alltid varit fylld av vemod och en sång, som tar ton när juli månad närmar sig augusti. Under sommaren sätter jag näsan i varenda blommande buske jag kan finna och fyller mig med dofter. Jag andas in luft som minner mig om somrar som gått. Med mormor i syrenens tid. Jag minns hur vi gick längs med syrenbersån, genom skogen till en röd liten stuga. Där bodde tant Hilma. Jag bär med mig hennes varma ömma händer som rörde vid min kind. Och orden i aftonbönen, om jag skulle komma att behöva dem. Jag bär med mig sommaren som en lång kedja av stunder och minnen jag vill försöka fånga. Den finns i dofterna och i ljuset. Jag plockar in sommaren i buketter och när de vissnar bär jag ut dem försiktigt och plockar nya. När jag kommer in ser jag med förundran på blombladen som fallit på vägen ut och gjort de vackraste små konstverken på golven.

Jag vaknar till morrhår som kittlar mig i ansiktet, det är skönt och härligt. Jag har ledigt och ingen brådska någonstans. Den här stunden är lika flyktig som vilken annan stund som helst. Jag känner hur sömnen ännu finns kvar i mig och jag försöker somna om. Med en snarkande och varm katt vid min sida. När jag kisar lite med ögonen ser jag det tidiga morgonljuset strimma in genom ett smutsigt fönster. Och så plötsligt minns jag en morgon, i en annan stad, för länge länge sedan.

Jag byter blad på min väggkalender och försöker glömma det jag nästan gjorde. Att räkna veckorna. Hur många veckor det är kvar. Jag vill inte veta. Inte än. Jag vill hinna läsa lite mer. Kanske hinna färga det där överkastet. Och lägga kullersten. Kanske bygga en lådkamera. Det är en speciell känsla. Som när jag en tidig morgon vaknar, fortfarande kvar i sömnen, men vet innan jag är helt vaken, att något just hände. Att något föll in genom den lilla springan i fönstret. Jag visste innan jag öppnat ögonen att i kammarens mörker flyger en rädd fladdermus.

Jag sitter på den varma trätrappan i kvällssolen, jag hör flugor surra, jag hör mopeder några gator längre bort, måsarnas fula skrik ekar bland husen, och en hund skäller. Skuggorna har blivit långa. Jag stiger på fläcken på köksmattan. Som jag redan i februari tänkt jag skulle tvätta i sommar. Det är nu när juli kommer mot sitt slut som den där sången, nånstans djupt inom mig börjar ta ton. Kanske är känslan av vemod är det enda jag vet. Och att sommaren inte går att fånga. Den är här och nu.

Släng dig i väggen Höstvisan, det är inte din tur ännu.

Nina Wiklund idérik kattdam med stuga