Samvetets standard

Det att lilla Lovisa ställde sig på tvären på nationell nivå är kanske symtomatiskt; invånarna på gräsrotsnivå står fortfarande beslutsfattandet och varandra nära. Nu stod de upp tillsammans.

De kallas ofta samvetsfrågor. Problematik där individens egna värderingar tillåts väga mera än partiets officiella linje, ibland till och med lagstiftningen. Då kallas det medborgarolydighet. Kärnkraft och de homosexuellas rättighet till likvärdigt äktenskap har i spalterna väckt större känslor än till exempel landskapsreformen. Invandringen har jag själv skrivit mycket om. Fastän nedskärningen i utbildningen kan komma att stå mig mycket dyrare. Men i invandrarfrågan handlar det för mig främst om grundläggande principer. De slagträn som i dag träffar någon annan kan i morgon kanske hamra mig eller mina egna närmaste. Att själv tillhöra en minoritet hjälper säkert också på tanketraven.

I USA tvistas det om rätten att bära vapen. För mig framstår den politiska omfattningen av frågan som ofattbar. Jag kommer närmast att tänka på vilda västerns arv: skalpering, salooner och omedelbart dödsstraff för hästtjuvar. Fastän den världen inte på länge längre existerat. Att mina egna barn borde ha rätt att köpa sig vapen i samband med ett vanligt butiksbesök är en totalt absurd tanke i mitt finländska liv. Men å andra sidan har frågan om att få köpa fyrans öl i matbutiken skapat ett större rabalder i vår riksdag än EU:s grundlag.

I Lovisa ifrågasatte en enorm del av lokalsamhället ett av Migris utvisningsbeslut, av en lokal flyktingfamilj varav en del är födda i Finland. Skildringen av bristerna i processen stred emot mångas allmänna rättsuppfattning och väckte känslan av att så här får det väl ändå inte gå till! Ett mål i ishockey är inte heller alltid automatiskt ett mål. Ibland spolar man på video tillbaka och granskar allt på nytt före den slutliga domen. Och i vissa fall leder händelserna till och med till förändringar i regelverket.

Företag måste ofta följa olika standardsystem för att garantera sin omsättning med hjälp av en globalt etiskt hållbar process. Att bli beviljad certifikatet kräver en dyr och massiv dokumentering samt uppföljning av sina egna processer. Fallet med Lovisafamiljen hade knappast passerat en dylik standard med klara papper. Visst vet jag att det är skillnad på industriell tillverkning och frågor som gäller liv och död. Men nog är det ju bakvänt att den förstnämnda verkar kräva en mer kvalitativ process?

Rättsverket ska vara blint men lagarna grundar ju sig på vår kollektiva rättskänsla. Vilken förhoppningsvis aldrig kommer att bli statisk, flegmatisk eller likgiltig. Det att lilla Lovisa i denna fråga ställde sig på tvären på nationell nivå är kanske symtomatiskt; invånarna på gräsrotsnivå står fortfarande beslutsfattandet och varandra nära. Nu stod de upp tillsammans. Den lilla staden med de stora upplevelserna kanske till och med ställde den nya och bättre standarden.

Kristian Willner företagare och stadsfullmäktigeledamot (obunden/SFP) i Lovisa