Sälj inte rummen

I en kyrka som tvingas förändra sig är det inte klokt att sälja fastigheter och utrymmen – ännu.

"Är det här en kyrka?" frågade den nyinflyttade irakiern som med sina två påbyltade barn klev in på Svenska församlingshemmet i Borgå.

Det var en god och teologisk fråga, som varje människa av annan religion ställer sig inför våra miljöer som har färgats av kristendomen.

Kyrkan själv älskar frågan "vad det är att vara kyrka". I församlingshemmets trappuppgång är det också rätt att fråga om det som sker i huset hör till kyrkans kärnuppgifter, eller om det mera är stödfunktioner till kyrkans egentliga verksamhet.

Svenska församlingshemmet i Borgå, invigt 1936 med arkitektur av Lars Sonck, ska kanske säljas. Samfällighetens ekonomi står på rött och färre fastigheter antas kosta mindre.

Den förra fastighetsstrategin från 2010 är visserligen inte ens genomförd förrän konsulter redan snickrar på en ny. Den gamla planen förutsatte att både Mariagården i Gammelbacka och Pellinge lägercentrum skulle säljas, men så skedde aldrig.

Lägergårdar står ofta högt på listor över byggnader som kyrkan kan avvara, för att de används bara säsongbetonat. Men i Pellinge avstyrde församlingens unga försäljningen genom den protest de startade, vilket ledde till att den andra lägergården i Karijärvi sattes till salu i stället.

Samfällighetens avtal med ett privat företag för att driva centret i Pellinge gjorde det däremot dyrt för församlingarna att använda – sin egen fastighet.

Många finländare uppfattar att kyrkan är mer än det som sker i gudstjänster och förrättningar i höga kyrksalar.

Diakonin och kyrkans klara hållning i frågor om människovärde, utstötthet och fattigdom får höga poäng bland folk. Kyrkans barnklubbar hjälper familjer att lösa sin jäktade vardag. I Borgå är ungdomsarbetet med ungdomsvåningen UV just i församlingshemmet kontinuerligt välbesökt.

Till gudstjänsterna har finländarna däremot en större distans, även om den allmänna jargongen om söndagsmässor med bara "några tanter" inte alltid är helt sann. Dessutom är det inget större fel på tanter.

Borgå är ett centrum också för stiftets vidare svenska gemenskap. Desto viktigare blir det då att Domkyrkoförsamlingen löser framtiden kring sina rum som modell också för andra.

I svåra ekonomiska tider har professionella organisationer inte så många alternativ kring var man kan skära och spara. Nummer ett är oftast personalkostnaderna; att samarbetsförhandla och säga upp. Nummer två är att minska på fastighetsunderhåll och fasta kostnader.

Allt det sker medan folkkyrkan förändras. Biskop Björn Vikström – själv under skolåren i Borgå aktiv i ungdomsarbetet just på det hotade församlingshemmet – hör dessutom till dem som klokt bejakar utvecklingen där kyrkan slutar vara andlig myndighet och blir lite mera folkrörelse.

Nu landar den utmaningen lokalt – att balansera församlingens uppdrag, personal, hus samt andliga och jordiska tillgångar på rätt sätt.

"Ah", sade irakiern när han steg in i församlingshemmets stora sal, "it's a public hall" – det är en sal för allmänheten. Att de här salarna har stått öppna för hundratals flyktingar under det gångna årets flyktingpuls har haft en stor betydelse.

Därför borde man just nu vara varsam med att sälja ut salar och rum som i en föränderlig kyrka kan bli hem för ny verksamhet, vardagsrum för det goda, nya sätt för församlingsbor och frivilliga att "vara kyrka".

Jan-Erik Andelin HBL:s Nordenkorrespondent i Stockholm