Romanaktuella Sabine Forsblom återvänder till sjuttiotalets Borgå

På sensommaren utkommer den tredje delen i Sabine Forsbloms romanuppgörelse med sjuttiotalets Borgå. Betinkan tar vid där kritikerrosade Maskrosgudens barn slutade.

I romanen Betinkan återvänder Sabine Forsblom till Tattarmosan, sjuttiotalets fiktiva arbetarkvarter i Borgå. Betinkan-Tina-Tinkan är tillbaka, lika gammal och lika skör som i de två tidigare romandelarna Maskrosguden (2004) och Maskrosgudens barn (2015). Mönstren från de tidigare böckerna upprepas: Betinkan är fortfarande den trasiga flickan som upplever att hon inte räcker till, som söker bekräftelse och som nästan utplånar sig själv för att inte bara nästan höra till tjejgänget.

Många läsare har önskat Betinkan lycka och framgång efter barndomens motgångar, men det finns ingen medvind i sikte för Sabine Forsbloms fiktiva Borgåtippa.

– Betinkan är en sårig själ och jag ville inte skriva en typisk feelgood-historia där man först går på knäna och sedan når framgång. Det går inte så för alla människor, alla gånger går det inte ens lite bättre utan det enda man försöker göra är klara sig från dag till dag.

Med Borgå som fond beskriver Forsblom flickexistenser och flicköden som, trots att de ligger fyrtio år tillbaka i tiden, fortfarande är relevanta på många sätt.

Jag ville inte skriva en typisk feelgood-historia där man först går på knäna och sedan når framgång.

Vill räcka till

Det handlar om att hitta ett samband, säkra sin plats i gemenskapen och samtidigt nära sina hemliga drömmar om livet som ska bli fantastiskt och stort. Alltjämt är unga flickor beredda att göra nästan vad som helst för att bli älskade, duga, synas och räcka till, precis som bokens Guntta och Tamminen som döljer sin sårbarhet under en tuff och rå yta.

– Man ska vara varsam med vilka ord man använder för sig själv. Orden färgar av sig, säger Sabine Forsblom.

Hennes romanflickor kan "se snälla ut på utsidan men är blåfläckigast av alla under polojumpern på måndag", och de utsätter sig för fulla tonårskillar enligt principen hellre vem som helst än ingen alls.

– Flickorna försöker använda de medel som står till buds, vad som helst, för att klara det som är deras liv där och då. Det gör ingenting att deras kroppar far illa bara det dämpar smärtan ens för en stund.

Hur mycket av dig själv finns i Betinkan?

– I hennes inre finns mycket av den osäkerhet och den förtvivlan som jag kände som ung. Så visst har jag använt mig av mig själv, av mina tankar och mina känslor när jag skrivit om henne. Men där jag har bearbetat min bräcklighet har Betinkan inte kommit särskilt långt. Hon saknar fortfarande en form av sund självbevarelsedrift.

I hennes inre finns mycket av den osäkerhet och den förtvivlan som jag kände som ung.

Äkta karaktärer

För Sabine Forsblom har det varit viktigt att skriva fram karaktärer som folk kan känna igen – ta till exempel den typiska lucian Guntta, gammalpigan Mosaduvån, rundhylta Rusina Hehtaariperse eller de tuffa bröderna Dalton, från Ettan till Fiman. Helt oproblematiskt har det däremot inte varit med tanke på den starka lokala förankringen

– Steget från fiktion till att folk läser allting i böckerna bokstavligen, som självupplevda sanningar, är väldigt kort. Mina karaktärer är påhittade men visst har jag också lånat en del, speciellt i den första boken använde jag mina familjekonstellationer som förlaga och i Betinkan luftar jag ett gammalt familjetrauma. Men till exempel min glada, sociala och aktiva mamma är den totalt motsaten till Betinkans kedjerökande och desillusionerade mamma att göra.

Det snäva Borgåperspektivet har krävt mycket också rent geografiskt sett. Forsblom finner liten-ort-perspektivet intressant och beskriver det som att allting blir väldigt konkret då man namnger platser och ställen med deras rätt namn, såsom Elanto eller Kellari eller Rådhustorget.

Steget från fiktion till att folk läser allting i böckerna bokstavligen, som självupplevda sanningar, är väldigt kort.

– Sedan är det förstås lätt hänt att läsaren tror att alla platser funnits på riktigt, men till exempel har jag hittat på Bar Fredrika där bokens ungdomar samlas. Först senare insåg jag att det faktiskt funnits ett kafé med det namnet.

Detaljstämning

Tidsandan är ständigt närvarande i texten och läsaren rattas in i sjuttiotalsstämningen via skramlande Zündapp-mopeder, sjuttoncentimetersplatåskor, tjocka mascaralager applicerade med borste och spott, drömmar om Marc Bolan och en Buick Riviera som den ultimata raggarbilen. I romanens sköna detaljer vimlar det också av klassmarkörer, och så är klasstillhörighet fortsättningsvis ett centralt tema för Sabine Forsblom.

I Betinkan – precis om i de två tidigare romanerna – framträder klassgränserna på flera olika plan. Det finns de uttalat geografiska gränserna som inte går att sudda bort, men det finns också det osynliga men starkt klassfärgade glipan mellan de ungdomar som försöker överleva tonåren och de som har en tydligt utstakad, tryggad framtid. De skaver i sömmarna mellan tonårslägren, på samma sätt som Betinkans manglade lakan känns sträva mot huden och framhäver avståndet till Susannas lyxiga Marimekkovarianter.

DEL TRE. Betinkan är den sista delen i Sabine Forsbloms romantrilogi om Borgå på 1970-talet. De två tidigare, Maskrosguden och Maskrosgudens barn, har blivit såväl kritiker- som läsarsuccéer. Bild:

Mycket i samhället har blivit bättre och jämlikare sedan romansjuttiotalet. men just nu ser Forsblom med oro och rädsla på samhällsutvecklingen. Speciellt oroväckande är elitismen som kryper in i skoltänket; när föräldrar väljer den bästa skolan som lockar de bästa lärarna som ger den bästa utbildningen.

– Det uppstår en segregering och klassrummet är inte längre den plats där eleverna automatiskt gnuggas mot dem som kanske bor lite sämre eller har en annorlunda bakgrund. När alla blandas har unga en chans att bli empatiska och få en inblick i hur andra lever och upptäcka att "jaha, så här kan man också ha det, men den här personen är fantastisk i vilket fall som helst".

Dialektal touch

Sabine Forsblom har tidigare lyfts fram för sitt mustiga romanspråk, för Borgådialekten som tränger in i prosan. Också i Betinkan finns det gott om lokalt präglade citat, farsor som säger "Satan, man har så leidån på att dona!", mammor som säger "Sii lite hur du siir ut" eller tuffa killar som säger "Kast en tubak!".

– Jag har filat väldigt mycket på språket för att få det att sitta rätt, säger Forsblom.

Sabine Forsblom, som har en bakgrund som journalist och folkskolrektor, fick 2016 ett ettårigt författarstipendium från Statens litteraturkommission och i år beviljades hon ett tvåårigt arbetsstipendium från Svenska kulturfonden. För tillfället har hon tre skrivprojekt under arbete, men vill inte närmare gå in på vad det handlar om eller ens vilken genre hon rör sig i.

Jag har filat väldigt mycket på språket för att få det att sitta rätt,

Uppväxten i sjuttiotalets Borgå har hon i varje fall gjort upp med.

– Jag är faktiskt ganska trött på Betinkan, och tror att jag är färdig med henne ... för den här gången, säger Sabine Forsblom men tillägger:

– Om jag någon gång skulle skriva om Betinkan igen så tror jag att hon skulle vara en äldre kvinna, en som fortsättningsvis inte är den väna typen men som kanske lever ett helt liv, ett eget liv.

Sabine Forsbloms Betinkan utkommer den 17 augusti på Schildts & Söderströms förlag.