Religion och populism

En paradox i sammanhanget är att när islam kritiseras för att representera värderingar som är främmande för Europa är exemplen sådana som de kristna kyrkorna historiskt sett ingalunda har förhållit sig entydigt positivt till.

Många av de nationalistiska populistiska partierna på högerkanten i dagens Europa ser den muslimska invandringen som det största hotet mot vår världsdel. Partierna framställer sig själva som försvarare av den judisk-kristna kultur som har präglat Europa genom århundradena.

Det enda sättet att på laglig väg försvara synliga kristna symboler, men motsätta sig minareter och böneupprop, är att tona ned korsets eller psalmernas religiösa innehåll, och förklara att de är uttryck för europeisk kultur. Det här går intressant nog tvärtemot en annan trend i dagens sekulariserade västerländska samhälle, där man medvetet strävat efter att tona ned religionens synliga och offentliga dimension i samhället och kulturen, och förpassat den till den individuella livssfären.

En annan paradox i sammanhanget är att när islam kritiseras för att representera värderingar som är främmande för Europa är exemplen sådana som de kristna kyrkorna, och kanske då i synnerhet den största kyrkan, det vill säga den katolska, historiskt sett ingalunda har förhållit sig entydigt positivt till. Det handlar om respekt för demokrati, för jämställdhet mellan könen och kvinnans frihet, och för inställningen till sexuella minoriteter. I sin strävan att framställa islam som bakåtsträvande och reaktionär försvarar högerpopulisterna alltså de liberala värderingar, som de i andra sammanhang högljutt kritiserar.

De nationalistiska partierna använder kristendomen som en kulturmarkör, och inte som en religiös övertygelse. Det här märks inte minst genom att deras politik går stick i stäv med den etiska undervisning som kristendomen står för: övertygelsen om alla människors lika värde som skapade av samma Gud, samt det moraliska ansvaret för medmänniskan och i synnerhet för de mest utsatta.

Att använda den kristna kulturen som ett argument för att ta avstånd från dem som upplevs "främmande" förefaller att fungera bäst i samhällen där kännedomen om den kristna trons innehåll och värderingar har tunnats ut. Ungern är ett av de mest sekulariserade länderna i Europa, och där används försvaret av det specifikt ungerska och kristna kulturarvet som argument både av ultrahögerns Jobbik, som är starkt antisemitistisk, och av högerpopulisterna under Orban i Fidesz, som riktar fronten mot islam.

Det här har lett till att representanter för de kyrkliga samfunden på olika håll i Europa med få undantag har tagit avstånd från populismen, medan de som försvarar en strikt flyktingpolitik anklagar kyrkorna för att vara undfallande och naiva. Påven Franciskus, som har betonat ansvaret för de nödlidande, har fått ta emot hård kritik, och liknande tongångar har hörts även i vårt eget land. Högerpopulisternas tendentiösa syn på vad kristendomen står för kom till uttryck till exempel i Jörg Haiders uttalande om att vi enligt kristen tro i första hand bör hjälpa våra landsmän, inte främlingar.

Om Jesus skulle ha varit kvar i sin grav skulle han nog ha vänt sig.

Björn Vikström är biskop i Borgå stift.