Rädslan för konsekvenser

Alla män är någons bror, någons pappa. Men män fortsätter glatt att ta sig friheter utan en tanke på konsekvenser.

Jag är en av de tusentals som skrev på uppropet #dammenbrister, om de sexuella trakasserier kvinnor i Svenskfinland utsätts för. Så många vittnesmål. Så många unga flickor förrådda av fäder, bröder, vänner och av tysta kvinnor, tysta lärare, tysta system som håller förövare om ryggen.

Vad #dammenbrister visar allra tydligast är att de små kretsar, där alla känner alla, som Svenskfinland består av också gör en redan hög tröskel att säga ifrån ännu högre. För ett par år sedan tog en kompis pappa tag i mina höfter och tryckte sig mot mig för att komma förbi, i en korridor där det skulle ha funnits gott om plats. Jag var strax över 30 år, spiknykter och inte så lite överraskad. Inuti rasade jag att om du lägger dina händer på mig igen, gubbe, så skär jag av dem. Utåt fortsatte jag som om inget hade hänt.

Det kan tyckas harmlöst, särskilt i ljuset av alla de vittnesmål om grova våldtäkter, incest och övergrepp på barn som kommer fram just nu, men det är en del av systematiken. Max Nyberg skrev en ledare (ÖN 28.11) och hänvisade till den hemliga Facebook-grupp i vilken vittnesmålen först samlades. Förutom att det finns goda skäl att ifrågasätta varför man vill hänvisa till en grupp som är hemlig för att skydda tusentals offer, finns det en annan aspekt av hans text som jag vill kommentera. Han anser att det finns "ett dilemma med att tusentals människor berättar om sina egna upplevelser av sexuella trakasserier". Jag tänker att så där resonerar bara den som har förmånen att vara skyddad. Lek med tanken att det vore en grupp mot rasism, där tusentals rasifierade människor berättar om sina upplevelser av spott och hån, misshandel och förföljelser. Skulle det finnas samma behov av att värna identiteten hos "de påstådda förövarna"?

Problemet med att tusentals kvinnor berättar om sexuella trakasserier är inte risken att det skulle läcka namn på en förövare som inte är dömd, utan att det finns tusentals kvinnor som har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Många vågar dessutom först nu, med kraften av andras vittnesmål, berätta om det. Många var och är rädda för att namn ska komma ut. Medan jag skriver det här är jag rädd för att någon ska kunna räkna ut vem gubben som tryckte sig mot mig var.

Rädslan för konsekvenser hos oss kvinnor är fullkomligt förlamande. Små flickor gömmer blodiga trosor, unga kvinnor vågar inte gå till praktikplatsen, yrkeskvinnor vågar inte berätta vad som hänt; av rädsla för konsekvenser. Alla män är någons bror, någons pappa. Men män fortsätter glatt att ta sig friheter utan en tanke på konsekvenser.

#dammenbrister har aldrig handlat om att hänga ut förövare utan om att förändra en struktur i vilken sexuella trakasserier – allt från ovälkomna kommentarer till grova brott – bara har konsekvenser för de kvinnor som blir utsatta. Om att bryta tystnaden. Inte för att sätta dit någon, utan för att nästa generation unga flickor ska få vara trygga med att deras kroppar bara tillhör dem.

Charlotte Cederbom genusbloggare och doktor i historia