Prästens uppdrag ska inte privatiseras

KAN TACKA NEJ. Borgåkaplanen Fred Wilén väckte diskussion kring frågan om prästernas revir. Bild: Kristoffer Åberg

Borgåprästen Fred Wilén lyfter i sin blogg fram frågan om prästernas revir och reglerna kring förrättningar som görs på "främmande" mark.

Medlemmar i kyrkan utgår ibland från att en präst är en präst, oberoende av var hen har sin tjänst. Om man råkar gilla en viss präst vill man gärna att just den prästen ställer upp när man gifter sig, när barnen ska döpas, kanske när gamla mormor går bort.

Det tände till ordentligt bland prästerskapet när Borgåkaplanen Fred Wilén i sin blogg på Östnylands webbsida skrev om att han ibland får förfrågningar om han kan tänka sig att sköte ett dop eller en vigsel i sina egna hemknutar i Helsingfors.

– Om jag tar hand om en förrättning utanför den egna församlingen, domkyrkoförsamlingen, så måste det ske på min fritid. Jag kan inte och får inte ta betalt för det – så om jag "bränner" en av mina få lediga lördagar på ett dop så är det helt pro bono.

Ingen präst som har tjänst i en församling får ta emot arvoden för förrättningar. Reseersättningar har man däremot rätt till, om man jobbar så att säga i "fel" församling, rent geografiskt. Då är det den som har beställt prästen, över gränsen, som ska betala för resan.

Litet arvode eller inget alls

Många präster reagerade på Wiléns bloggtext. Speciellt pensionerade präster och präster som inte arbetar inom kyrkan känner att det nuvarande systemet är orättvist.

De får inte ta emot någon ersättning för förrättningar, men vill gärna ställa upp när bekanta och halvbekanta frågar. För många är det ekonomiskt ohållbart att sätta många timmar på både förberedelser och själva förrättningen.

Pensionerade präster och präster som inte arbetar inom kyrkan kan få ett litet arvode för sina tjänster, men det bara om de blir kallade till förrättningen av kyrkoherden i den församling där förrättningen sker, geografiskt. För det är den församlingen som är skyldig att sköta förrättningarna på området.

– Jag protesterar inte mot den regeln, säger Wilén. I stället ser jag kanske att det viktiga är att det finns en präst som tar hand om församlingsmedlemmen, som har betalat sin kyrkoskatt. Redan Luther predikade att det inte finns någon skillnad mellan präst och präst.

Om det så är djävulen själv som delar ut nattvarden så har vi en rätt nattvard, den är nämligen inte beroende av person, utan endast att vi håller oss till bruket.

När en präst blir kallad till en församling så kan hen inte själv bestämma vad hen gör.

– Visst skulle vi väl alla vilja ha bara kivoga keikkor, som förrättningar av olika slag, säger Wilén. Få av oss skulle välja att i stället sitta på långa möten, eller kanske att ta oss till gudstjänster tidiga morgnar långt ute på landet.

– Men alla måste göra allt och inte bara plocka russinen ur bullen. I Borgå har vi ett fungerande joursystem, allt delas jämnt. Det är kanske inte så i alla församlingar.

Oberoende präster

Freddi Wilén säger själv att han inte ville problematisera själva ersättningen utan bara lyfta fram det faktum att en präst faktiskt inte kan ställa upp när som helst och var som helst.

– Men trots att pengar och präster kanske är en ful kombination, så behöver ju också vi pengar för att leva.

– Många känner att de vill ersätta på något sätt, trots att de inte kan göra det med pengar. Jag har fått ta emot choklad och vinflaskor och vildsvinskött till exempel. Folk vill tacka, men de är inte skyldiga att göra det.

Vissa vill bjuda med prästen på bröllopsfesten.

– Om jag ska sitta kvar på festen vill jag att min fru också bjuds med, säger Wilén.

Han ser många fördelar med att prästen uttryckligen inte får ta emot en monetär ersättning för sitt värv.

– Grunden är att prästen ska vara oberoende och inte sträva efter att vara någon till lags. Därför är det också domkapitlet som bestämmer över oss, inte församlingen.

Ingen privatisering

Biskop Björn Vikström påpekar att det inte är domkapitlet som slår fast arvodena för utomstående präster.

– Arvodena är en del av betydligt mer omfattande löneuppgörelser, där facket och arbetsmarknadsenheten på kyrkostyrelsen är aktörerna.

Arvodena gäller dessutom bara i de specialfall där en församling ber en utomstående präst att ta hand om en förrättning.

– Jag förstår och känner av dilemmat med att man som präst gärna ställer upp för vänner och mer eller mindre avlägsna bekanta, men det finns uppenbara risker och nackdelar med ett system där präster skulle få rätt att börja fakturera sina tjänster privat, säger Vikström.

– Att privatisera prästens uppdrag ställer jag mig mycket skeptisk till.

Däremot tycker biskopen att församlingar med många fritidsboende och populära vigselkyrkor kan belastas orättvist hårt med många förrättningar.

– Vi har ju av tradition inte tagit betalt om ett par från främmande församlingar vill vigas i till exempel domkyrkan i Borgå, säger Vikström.

– Då kunde man i stället tänka sig att pengar skulle växlas mellan församlingarna.

Sverige har ett system där församlingar kan byta tjänster med varandra enligt ett clearingssystem.

– Det kunde vi ta i användning i Finland också, tycker Vikström.

Också absurda önskemål

Västnylänningen Hilkka Olkinuora är en av flera präster som aktivt deltagit i diskussionen på pastor Fred Wiléns Facebookvägg. Hon säger att det i nio fall av tio blir ett nekande svar om en familj vänder sig till sin församling med önskemål om att få engagera en "egen" präst för exempelvis ett dop i stället för en av församlingens präster.

– De flesta ringer direkt till prästen som då måste avgöra om man själv ringer församlingen och får ett nej eller ber familjen ringa. Frågan är vem som är bättre funtad att ta svaret. I värsta fall kan familjen bli så arg eller ledsen att den väljer att inte alls döpa barnet och till och med träder ut ur kyrkan.

Hilkka Olkinuora säger att dessa präster, genom att inte alls ta "fajten" med kyrkan utan i stället ställt upp gratis, säkerligen sparat kyrkan tusentals euro i löner och kvarbliven kyrkoskatt.

–  Många upplever att man ska ha rätt att välja då man betalt kyrkoskatt i många år.

Problemet är att det kan göra att förrättningen och prästen blir alltför individualiserade, menar Hilkka Olkinuora.

Det är nämligen kyrkan som äger förrättningarna, de är öppna gudstjänster – med vissa fasta sakrament – som man inte kan göra om till en show.

Det finns exempel på snudd på absurda önskemål. Ett par som skulle vigas ville ha en gravid präst eftersom de hade "Moder jord"-tema, andra har velat betala prästens frisörsbesök för att håret ska ligga rätt på fotografierna.

I dag är Hilkka Olkinuora pensionerad och tackar för det mesta nej till att sköta förrättningar.

Mer läsning