Postiljonens många skepnader

I Porvoon Teatteris sommarteater får vi en historisk överblick över hur postiljonens yrke och betydelse förändrats med tiden. Samtidigt får vi en glimt av hur människor genom tiderna tagit emot brev innehållande såväl glädje- som sorgebesked.

Postimäki Express: Sinua, Sinua Rakastan

Manus och regi: Tuovi och Marko Putkonen

Dräkter och scenografi: Anne Ratia

Smink: Sanna Saarnio

Teknisk expert: Junde Hietanen

Ljud och teknik: Ville Valve och Tuovi Putkonen

Kapellmästare och keyboardspelare: Viljami Mehto

På scenen: Marko Putkonen, Kristina-Putkonen-Örn, Johanna Saarikallio, Mia Lehtola, Lasse Rantanen, Elli Tikkala, Sara Vilander, Eija Forssell och Marko Hovi.

Premiär 9.7. och spelas på Postbacken fram till den 29.7.

Föreställningen handlar musikaliskt mycket om kompositören Kaj Chydenius. Ett av hans kändaste verk har även gett namnet åt Porvoon Teatteris sommarföreställning Postimäki Express: Sinua, sinua rakastan som i lördags hade premiär på Postbacken. Under de dryga två timmarna får publiken ta del av stor sångglädje, en del humor och starka sånginsatser som främst kretsar kring tematiken kärlek, längtan och ouppfyllda drömmar.

Postiljonen gestaltas av Marko Putkonen och andra vi möter är änkan (Krista Putkonen-Örn), postiljonens kärleksintresse (Mia Lehtola), de två systrarna (Elli Tikkala och Sara Vilander), soldaten (Lasse Rantanen) och hans hustru (Eija Forssell). Pjäsen börjar i nutid där postiljonen beklagar sig över att ingen varken prenumererar eller läser papperstidningar längre. I stället är hans kalender uppbokad med nya arbetsuppgifter såsom gräsklippning, matleverans till de äldre, och att piska mattor. Därefter förflyttas vi scen för scen tillbaka till 1980-talet, till fronten under krigstiden, till tiden när Ryssland regerade över Finland och ända tillbaka till tiden då Finland var svenskt.

POSTILJONENS FRAMTID. Marko Putkonen gestaltar postiljonen som är orolig för sin framtida arbetssituation och beklagar sig över att antalet papperstidningsprenumeranter minskat och att han i stället får finna sig i att ta sig an nya arbetsuppgifter som att klippa gräsmattor. Mia Lehtola spelar postiljonens kärleksintresse. Bild: Jenna Emtö

Sparsamt och uttänkt

Pjäsen kan beskrivas som en musikmedley med en blandning av melankoliska och medryckande sångnummer, vilket inkluderar ett flertal kända finska schlagerhits, folkmusik och Juice Leskinen. Chydenius ramar in det hela då hans Kalliolle, Kukkulalle både inleder och avslutar föreställningen. Sångnumren leds av dirigenten och keyboardspelaren Viljami Mehto och ackompanjeras emellanåt av Lasse Rantanen på bas och Elli Tikkala på cello och tamburin.

Det är en sparsam scenografi som står uppdukad på scenen men det vägs upp av desto mer utsmyckade och uttänkta kostymer. Nästan varje scen betyder rappa klädombyten och nya tidsenliga dräkter för karaktärerna. Och det blir en färgstark modeuppvisning, i synnerhet gällande hur brevbärarens uniform ändrat skepnad över tiden. Från dagens iögonfallande orange jackor till dåtidens gråa dräkter, vilket är något som kostymören Anne Ratia ska ha en eloge för.

VACKERT. Publiken bjuds på såväl vacker sång som tjusiga dräkter under föreställningen på Postbacken. Här är Elli Tikkala under ett av sina soloframträdanden. Bild: Jenna Emtö

Musik och sång i fokus

Det handlar alltså mycket om sång, och ensemblen bjuder på en rad fina sånginsatser med sina starka och varierande stämmor. Särskilt kan Marko Putkonens mörka, bärande sångstämma nämnas men även Kristina Putkonen-Örn, Johanna Saarikallio och Sara Vilander förtjänar att lyftas fram för sina soloframträdanden som de levererar med stor säkerhet och utstrålning.

Helheten känns aningen lös och något som pjäsen saknar är en tydligare ramberättelse som dels skulle skapa större struktur, dels föra handlingen vidare. Pjäsen skulle även tjäna på att ha flera repliker mellan sångnumren för att skapa större dynamik. Sången i sig känns tidvis något upprepande.