Poliser och tjuvar i trångmål

MAFFIAKOPPLINGAR. Polischefen Jari Aarnio erkände sig ha fått en halv miljon i kontanter av estniske Veiko.Bild: Hannu-Pekka Vitikainen/Zone2 Pictures Oy

Är Finland en rättsstat? är frågan i Pekka Lehtos nya dokumentär. Känslan av hastverk förtar tyngden i kritiken mot polisen.

DOKUMENTÄR

Paha poliisi

**

Regi: Pekka Lehto. Manus: Lehto, Jussi Rautaniemi. Foto: Hannu-Pekka Vitikainen.

Bad Lieutenant hette den, Abel Ferraras kultklenod med Harvey Keitel i rollen som korrumperad snut. I Pekka Lehtos dokumentärfilm Paha poliisi går turen till vem annan än Jari Aarnio, utsedd till Årets polis 1987, sedermera dömd för såväl narkotika- som tjänstebrott.

Titeln till trots är det ingalunda Aarnio, tidigare chef för knarkroteln i Helsingfors, som håller låda – bortsett från diverse dramatiserade snuttar och ljudfiler från rättegångsprocessen. Här är det den undre världen som träder fram, detta med vittnesmål som tyder på att allting inte står rätt till i rättsstaten Finland.

Det handlar om en handfull mer eller mindre orakade existenser – merparten av intervjuobjekten sitter de facto bakom lås och bom – som alla intygar att de metoder som Jari Aarnio och hans kolleger använde sig av inte tål dagsljus.

Det vill säga att de som inte tjallade och ställde upp för polisen kunde råka illa ut. Eller som estniske ex-fulingen Veiko lägger saken: "Snuten har sin uniform och de som inte faller in i deras sång åker i fängelse, det säger sig självt."

Fram träder bilden av en juridisk-polisiär gråzon med inslag av tjänster och gentjänster. Samt en polischef som har dyra vanor, något som knappast låter sig göras med en polismans månadslön.

Erfaren filmare

Nu är ju Pekka Lehto ingen nybörjare i dokumentära sammanhang. I The Real McCoy (med hälsningar till Andy McCoy) och Tango Kabaree (om Arja Samulin) blandades fakta och fiktion på ett i bästa fall kreativt sätt.

Och vad beträffar ifrågasättandet av rättsstaten och dess principer kan man givetvis inte låta bli att nämna Anneli Auer-dokumentären Mordmysteriet i Ulfsby, en moraliskt sett lätt vacklande men stundvis riktigt fascinerande studie.

Dessvärre är Paha poliisi inte alls lika tillfredsställande.

Sin vana trogen blandar Lehto fakta och fiktion, på ett sätt som stundvis känns mera rörigt och otydligt än dramatiskt inbjudande. En av bovarna i dramat, ursäkta ordvalet, är det grådaskiga bildmaterialet som sällan eller aldrig höjer sig ovanför de verbala vittnesmålen.

Det gör att den i sig grava, och nog så alarmerande, kritiken mot polismyndigheterna inte når den styrka som anmärkningarna eventuellt förtjänar. Det är svårt att slita sig från känslan av hastverk.

Krister Uggeldahl