Pissgubbar

En dag kommer det att vara droppen, så att säga, och jag får nog och går och sätter mig på huk bredvid.

Det är någonting med sommaren som lockar fram en sanslös mängd pissgubbar. Och jag använder uttrycket "gubbe" i dess mest inkluderande form, för det är gubbar i alla åldrar som står och pissar. Kanske är det att man äntligen kan knäppa upp byxorna utan att få frostskador som lockar fram dem. Jag vet inte. Jag vet inte och bryr mig inte för oavsett varför så måste de sluta.

Att det finns en genusaspekt här är solklart. För att se kvinnfolk lätta på trycket i samma utsträckning får man nästan bege sig in till Helsingfors en sen lördagskväll. Pissgubbar, däremot, hittar man överallt och hela tiden.

Som när jag kör till jobbet på morgonen och det står en pissgubbe vid en av rondellerna. Vad som av klädstil och glada tillrop att döma bör ha varit hans polare var en bit bort, på väg på morgonkaffe. Hur han kom på idén att han skulle pissa vid rondellen i stället för till exempel på sin arbetsplats eller kaféet är för mig en gåta.

Vid skolan står en annan pissgubbe vid containern. Inte bakom, för det kunde ju ha varit lite krångligt, utan liksom där vid sidan om. Strax intill cykelvägen nere vid parken står en pissgubbe som möjligen försökte lära sina hundar hur man ska göra. Vid var och varannan rastplats längs vägen, eller helt sonika vid vägrenen står de och strilar.

I mitt stilla sinne undrar jag vad i hela friden det är för fel på folk. Visst, byxor är försedda med gylf och jo, de flesta män är skapta på så vis att en gylf betydligt underlättar om man behöver pissa. Men de här två sakerna innebär inte att det på något vis skulle vara okej att utnyttja dem var som helst och när som helst.

För de försöker liksom inte ens dölja vad de gör och det är här genusaspekten blir som allra störst. De gånger jag eller någon väninna varit ute och blivit så kissnödig att det helt enkelt inte duger att vänta tills man kommit hem har vi satt oss bakom en buske. Kvinnor kan klättra förvånansvärt bra även i väldigt otillgänglig terräng för att ingen ska behöva se och känna sig kränkt av våra behov.

Dessa män däremot, de vänder på sin höjd ryggen till. De bekymrar sig inte över ifall någon ser eller ens ifall någon tar illa vid sig. De ser det som sin rättighet att pissa när andan faller på. De liksom markerar sina revir – pissar på offentliga platser för att visa att här har män fortfarande rättigheter som kvinnor saknar. Bekräftar att män kommer undan med att bete sig som svin där kvinnor får lära sig att knipa ihop och gå hem. Det ger män större friheter, som de dessutom tar på kvinnors och andras bekostnad.

Det är jag, i ärlighetens namn, ganska trött på.

Varje pissgubbe jag ser gör mig till en väldigt nödig rebell. En dag kommer det att vara droppen, så att säga, och jag får nog och går och sätter mig på huk bredvid. För jag har på känn att alla de som nu sitter och suckar över att någon har orkat skriva en kolumn om mäns kissvanor inte alls skulle tycka att det var lika okej om tanter pissade lika bekymmersfritt som män.

Charlotte Vainio