Pernå församling ska sluta med fest, inte sorg

På Kristi himmelsfärdsdagen markerade Pernå församling sitt sista år med ett festprogram som innehöll festmässa, mat och underhållning. Man fick också fördjupa sig i församlingens nästan 700 år långa historia.

Vid årsskiftet ska de svenskspråkiga församlingarna i Pernå, Liljendal, Lovisa och Lappträsk slås ihop till Agricolas svenska församling medan de finska församlingarna blir Agricolas finska församling. Pernås tvåspråkiga församling kommer alltså att delas.

– Det finns både positiva och negativa sidor angående sammanslagningen, säger Pernå församlings kyrkoherde Robert Lemberg under en paus i festprogrammet.

Pernå församling är en av de äldsta församlingarna i Finland, med en historia som sträcker sig tillbaka till 1352.

– Att förlora ett namn med så mycket historia bakom sig är väl det som är tråkigast, säger Lemberg.

Men han påpekar snabbt att sammanslagningen inte betyder att själva församlingsverksamheten försvinner.

– Vi kommer fortsättningsvis att ordna gudstjänster i Pernå kyrka. Skillnaden är att i stället för en tvåspråkig gudstjänst varje söndag så blir det en gudstjänst på svenska och en på finska varannan söndag.

Enligt Lemberg betyder sammanslagningen också att de som tidigare jobbat ensamma i åtskilda församlingar nu kommer att få en möjlighet att aktivt jobba tillsammans.

Med flaggan i topp

Dagens fest ska visa att man inte vill sörja slutet av Pernå församling utan i stället fira dess rika historia. Festligheterna välsignas också av fint väder då vårsolen gassar ovanför Höganås i Pernå kyrkoby.

– Stora fartyg går i botten med flaggan i topp brukar man väl säga. Det kändes naturligt att ordna en fest eftersom det skulle ha varit lite snöpligt om en församling med en så lång historia bara upphörde med ett snyft, säger Lemberg.

Ett hundratal församlingsmedlemmar har förflyttat sig från förmiddagens festmässa till Höganås som ligger uppe på krönet av en brant backe några hundra meter från kyrkan. Här bjuds de på middag innan kyrkofullmäktiges ordförande Mia Aitokari träder ut på scenen för att berätta om församlingens 667-åriga historia.

Aitokaris berättelser målar en bild av en församling som gynnades av sitt läge vid den stora strandvägen, bättre känd som Kungsvägen. Dåtida Pernå socken bestod av nutida Pyttis, Mörskom, Liljendal och Lovisa.

Pernå kyrka, en av Finlands mest välbevarade medeltida kyrkor, byggdes på 1430-talet på samma plats som en tidigare kyrka. Aitokari berättar också om olika föremål som fortfarande finns i kyrkan. Till exempel kyrkans triumfkrucifix härstammar uppskattningsvis från 1400-talet medan dopfunten är från 1300-talet.

En av Aitokaris anekdoter om dopfunten väcker känslor i publiken. Hon berättar att man brukade värma upp dopvattnet, men bara då pojkar döptes. Flickorna fick nöja sig med kallt vatten.

Historiska personer

Gamla byggnader och historiska föremål är en sak för sig. Församlingens egentliga livsblod är alla de personer som jobbat där under de senaste 667 åren. Aitokari forsätter sin historik med att berätta om flera av dessa färgstarka personer som satt sin stämpel i Pernå församling.

Mikael Agricola får givetvis en stor roll i berättelsen. Aitokari påpekar att församlingens nuvarande tvåspråkighet är ett fint sätt att hedra Agricola.

Förutom Agricola spelade också ätterna Creutz och Wildeman en stor roll i församlingens överlevnad och blomstring genom deras betydande ekonomiska inflytande.

Bland alla kyrkoherdar, präster och kaplaner som Aitokari räknar upp finns också de som sticker ut av mindre smickrande orsaker. Publiken får sig ett gott skratt när hon berättar om Jobst Totilius som fungerade som församlingens kaplan år 1710 till 1725. Hans historia började positivt, då han lär ska ha räddat kyrkans silver under svåra tider genom att ta det med sig till Stockholm. Han lyckades även återvända med en stor del av silvret. Tyvärr slutade inte historien lika bra. Totilius blev senare ökänd för sitt supande och sin ilska efter att han i väldigt berusat tillstånd klivit upp i predikstolen under en gudstjänst med sin peruk felvänd och delat med sig ett antal inte så välvalda ord med församlingen.

Gömd i bakgrunden

Då Aitokari avslutar sin historik vill hon påpeka att hon är medveten om att församlingens historia är väldigt mansdominerad. Men det betyder inte att kvinnor inte skulle ha spelat en viktig roll. Aitokari nämner prästfruarna som var den osynliga kraften bakom många av församlingens evenemang. Att sköta det praktiska och få allt att gå ihop är något som Monica Wiik kan relatera till.

Hon jobbade vid Pernå församling i 35 år från 1979 till 2014 som kyrkoekonom och sedan ekonomichef.

– Man kan väl säga att det var min uppgift att se till att allt fungerade i praktiken, säger Wiik.

Att jobba i bakgrunden kan ofta uppfattas som ett otacksamt jobb, men enligt Wiik har det också sina positiva sidor.

– Det kanske låter lite konstigt, men det mest givande var att hjälpa folk med praktiska saker under sorgliga omständigheter. Många tyckte att det kändes pinsamt att fråga prästen om olika begravningsdetaljer. Jag tror att fanns en mycket lägre tröskel att komma och prata med mig i stället, säger Wiik.

Wiik hade också en favoritdag varje år.

– Dagen då bokslutet var klart vann nog nästan över julafton, säger hon med ett skratt.

Goda minnen och tankar om framtiden

Festpubliken bjuds på saft och kaka efter ett roande uppträdande från trollkarlen Kimmo Erkkilä. Harri Liuksiala och hans söner Herman Liuksiala och Gabriel Liuksiala verkar vara på gott humör. De har flyttat till Pernå för två år sedan, så samhörigheten med församlingen är relativt ny.

– Det bästa med Pernå församling har varit tvåspråkigheten. Vår svenska är fortfarande lite dålig men den har förbättrats mycket tack vare församlingen, säger Liuksiala.

Han är besviken då han får höra att den kommande sammanslagningen kommer att separera finsk- och svenskspråkiga.

– Det är synd. Jag tycker att det är endast positivt att regelbundet umgås över språkgränserna, säger Liuksiala.

När Liuksialas söner ställs inför frågan om de har trivts under festen blir svaret ivriga nickar medan de slukar varsin tårtbit.

För de som har varit medlemmar i församlingen en längre tid finns det många goda minnen att ta vara på. Aino Mikkanen och hennes väninna Marita Ikonen beskriver Pernå församling som en bra plats som man lätt kan vända sig till om man behöver hjälp.

Dopet av sin dotter hör till Mikkanens favoritminnen som är kopplade till församlingen.

– Jag minns också Agricolas 650-årsfest för ett antal år sedan. Den fastnade i minnet, säger Mikkanen.

Ikonen uppskattar också vardagliga minnen.

– Då jag var yngre minns jag en kyrkoherde som brukade sitta ner och prata med folk på bussen jag tog till jobbet. Han verkade minnas allas namn och delade med sig råd på ett mycket jordnära sätt, säger Ikonen.

Både Ikonen och Mikkanen hoppas att den kommande sammanslagningen inte påverkar församlingens verksamhet. En sak uppskattar de i varje fall.

– Det är bra att man behåller en så viktig del av Pernå församlings historia genom att kalla de nya församlingarna Agricola svenska- och finska församling. På så vis lever församlingens anda vidare, säger Mikkanen.