Paperi T hittade sin nisch

Den Borgåbördige Paperi T spelade på Konstfabriken på fredagen. Rapparen tilldelades Teostopriset bara ett par dagar tidigare.

På 1990-talet var Borgå inget kulturcentrum. Långt ifrån. Men här fanns två skivbutiker där den musikintresserade kunde beställa ovanligheter. De flesta ville inte det, för det var N-sync, Offspring och Backstreet Boys som gällde. Men inte för alla, som Henri Pulkkinen, numera mera känd som rapparen Paperi T.

Han hängde i skivbutikerna och beställde det som inte annars såldes. Förvisso var väntetiden omkring en månad. Men ändå. Skivorna kom och han satt på sitt rum och lyssnade.

Det var lite av ett trauma att växa upp i en liten stad där en pojke med ovanlig musiksmak och konstiga intressen hade lite svårt att passa in. Räddningen kom när han råkade träffa ett par andra killar som led av samma sak. Tillsammans lyssnade de och skapade musik, utan att egentligen berätta för någon.

Fakta

Henri "Paperi T" Pulkkinen

Växte upp i Borgå, flyttade senare till Helsingfors.

Gör solokarriär som Paperi T, blev känd via bandet Ruger Hauer.

Jobbar som radiovärd på Radio Helsinki.

Och därför känns det lite konstigt för honom att återvända till sin barndomsstad för att spela för första gången som soloartisten Paperi T.

– Onekligen känns det lite speciellt. Jag har spelat med Ruger Hauer (Pulkkinens band) tidigare, men det är inte riktigt samma sak. Det väcker nog lite av ungdomens trauman, säger Pulkkinen när han sitter backstage några timmar före spelningen ska börja.

Oväntade framgångar

Henri Pulkkinen nådde kanhända lite oväntade framgångar med sin första soloskiva Malarian pelko. Det är en sorglig och aningen cynisk platta om ett förhållande som gått på grund. Texterna handlar till största delen om livets mörka sida, även om en nästan lika stor del handlar om obskyra kulturella referenser till diverse svartvita filmer och författare som bara boknördar hört talas om. Som till exempel textraden "Sanon sua Henry Millerin romaanin naiseks mut et tajunnu ees loukkaantuu".

Jag irriterar mig på den rådande positivitetskulten.

Det mörka återspeglar i en ganska hög grad den riktiga Pulkkinen och inte bara scenpersonen Paperi T.

– Pessimisten blir inte besviken. Jag irriterar mig på den rådande positivitetskulten och dess trams med mindfulness och någon idé om att man kan lära sig att alltid vara glad. Det irriterar mig så till den grad att jag hellre är motsatsen. Det ger mig lite samma vibbar som det antiintellektuella klimatet där sådana som jag ska skämmas lite för att man gillar att läsa och bilda sig.

Trots att skivan till ytan kan verka svår att ta till sig så parkerade den på första plats på den officiella albumlistan i Finland. För bara ett par dagar sedan tilldelades Paperi T också Teostopriset på 20 000 euro för sin kritikerrosade platta. Själv har han lite svårt att veta hur han ska förhålla sig till hedersutnämningen.

– Ja ... visst är det en stor sak. Och man blir ödmjuk. Jag inser att det är ett viktigt pris för ny musik och musik som verkar på sin egen grund. Det är en uppmaning att göra sin egen grej.

Album som gäller

För Pulkkinen är det album som gäller, såväl för den egna musiken som när han lyssnar på andras. Han fnyser åt trenden att bara lyssna på enskilda låtar, och därför är han också nöjd att Malarian pelko sålt bra och att lyssnarna inte bara hittat enskilda låtar på Spotify.

Jag inser att det är ett viktigt pris för ny musik och musik som verkar på sin egen grund.

– Den här trenden där man säger att albumet dör, den tror jag inte på. Det är inte intressant med bara enskilda låtar. Jag vill inte göra sådant. Ett bra album är mer än summan av de enskilda låtarna. Det är som en film eller en målning.

Henri Pulkkinen har egentligen aldrig vant sig vid artistrollen eller att stå på scen. Det är bara något som kommer med jobbet. Och, som han uttrycker det, när man ställer sig på scenen kan man endera låsa sig eller ge en bra show.

– Det var helt av misstag som jag blev artist. När killarna i Ruger Hauer sade att vi gör musik så gick jag med. Så småningom växte det, och på sidan om studerade jag till medianom. Jag har aldrig trivts i rampljuset. Jag har aldrig velat bli "kändis". Jag har aldrig velat stå på scenen. Länge tänkte jag att jag aldrig kommer att göra en spelning. Men som det ofta är i livet så leder en sak till en annan.

Bra spelning

Själva spelningen i fredags blev en lyckad tillställning, där även Konstfabriken kunde konstatera att deras nya koncept med klubbkvällar på restaurang Vitriini verkar fungera. Trots överraskande osynlig marknadsföring var stället nästan fullsatt.

Det var helt av misstag som jag blev artist.

Pulkkinens scenshow är i stark kontrast till musiken som lätt kunde kallas flegmatisk av de icke frälsta. I stället är han energisk och glad och får lätt kontakt med publiken. I låtarna flänger han håret fram och tillbaka i takt till de tunga beatsen. Både bandet och han själv står svartklädda framför en svart duk.

Det är både entusiastiskt och dynamiskt, något som publiken också verkar märka.

Höjdpunkterna blev en gammal låt från Ruger Hauer-tiden och den åttiotalsklingande elektrodängan Elokuva från Malarian pelko.