Orkar Sibbo hålla sitt löfte?

De flesta av barnen har meddelat att de vill stanna i Sibbo där de beviljats kommunplats och där de långsamt, men säkert byggt upp relationer till människor omkring sig.

Ett spel med elva minderåriga, psykiskt sönderrivna flyktingbarn pågår i Sibbo. Kommunen beslöt nyligen att stänga enheten för de minderåriga ensamkommande flyktingbarnen och hoppades då kunna lösa deras boende genom fortsatt stöd från NTM-centralen som ansvarar för det ekonomiska statsbidraget.

NTM-centralen driver ett beslut som innebär att barnen ska utplaceras i enheter i andra kommuner. Argumenten är kallt ekonomiska; de nya enheter som Esbo och Vanda har grundat, ska fyllas med barn från mindre kommuner. För att se till att så ska ske är man beredd att gå över alla gränser för god förvaltningssed, strunta i barnens egen vilja och hälsa och i kravet att alla beslut ska utgå från barnets bästa.

I den här processen är man enbart ute efter beslut som ser bra ut ur en kortsiktig ekonomisk synvinkel. Uppdraget är att fylla det boende som nyligen öppnats i Esbo och Vanda. Då gäller det att övertyga en liten kommun som Sibbo om att detta är den enda lösningen.

Bland de barn det handlar om finns flera med svåra trauman. De har gått igenom sådant som vår fantasi inte räcker till att förstå. Just de här barnen är nu allas vårt ansvar, de är Sibbo kommuns ansvar och jag kan bara önska att de som står med tjänstemannaansvaret har kraft att kräva att barnens rättigheter ska väga tungt.

De flesta av barnen har meddelat att de vill stanna i Sibbo där de beviljats kommunplats och där de långsamt, men säkert byggt upp relationer till människor omkring sig.

Det som händer barnen är skrämmande och berättar mycket om hur lågt vår värdighet sjunkit. Vi, eller i detta fall de som ska representera våra myndigheter, orkar inte värna om barnens rättigheter.

Själv har jag haft lyckan att få bekanta mig med några av de minderåriga det handlar om och kan inte låta bli att tänka på de mammor och pappor som ännu lever i det gamla hemlandet. De såg sig tvungna att skicka i väg ett barn i hopp om att det skulle överleva och deras enda önskan nu är troligen att någon i det nya landet ska se till det barnet.

De här värnlösa är inte många, och de är smärtsamt tacksamma, artiga och tillmötesgående och de hoppas alla kunna försörja sig själva en dag. Men de behöver trygghet, de behöver veta att de har ett nytt hem där de kan lita på de vuxna omkring dem.

Och de vuxna i Sibbo gav dem kommunplats, sa att här är ditt nya hem, här är du trygg. Orkar Sibbos politiker och tjänsteinnehavare stå upp och hålla det löftet?

Birgitta Ehrstén Sibbo