Orden är gemensamma, inte gruppspecifika

Bild: Motphotos

Vi har många gemensamma språk. Ingen har ensamrätt till att använda vissa ord.

I helgen lyssnade jag på Sås och Kopps skiva Har du nånsin sett ett lejon som tiger? från år 1993. Då låten "Varför får inte krokig säga kort?" spelades slogs jag av hur aktuell den är än i dag, 13 år senare. Jag tänker främst på politisk korrekthet och hur vissa ord och uttryck är helt okej bara man tillhör "rätt" grupp. Varför är det så? Varför får inte jag säga samma sak som någon annan?

Jag menar absolut inte att alla ska få säga precis vad de vill. Men varför är det till exempel okej för en afroamerikan att säga n-ordet, men inte för andra? Varför blir det direkt ett skällsord i andras mun? Eller egentligen är det tvärtom i det här fallet (jag tycker nämligen inte alls om det ordet): varför är det inte ett skällsord oberoende av vem som säger det?

Politisk korrekthet är bra att vara medveten om. Det är bra att det finns. Men då det dras till sin gräns kan man inte längre säga någonting alls. I varje fall inget som betyder något och inget som för utvecklingen och samhället framåt. Förutom om man är en minoritet. Då kanske det är helt okej.

Ett exempel är vår västra granne, "Lilla landet lagom" som det kallas. Och varför kallas det så? Jo, för att svenskarna själva känner att de inte längre har någon röst och att politikerna inte vågar säga vad de tycker för att de är rädda för att tappa väljare. Direkt då man säger något blir någon förolämpad och andra skäller på en. Medan de som hör till en minoritetsgrupp kan säga samma sak och bli hyllade som hjältar som vågar tala ut. Ungefär så beskriver mina svenska vänner och bekanta läget för mig.

Tyvärr börjar jag se en liknande trend här i Finland. Därför är det viktigt att diskutera saken. Jag vill inte hamna i en situation där det mesta står och stampar på samma ställe bara för att det är så få som vågar uttrycka sig och där fokus ligger för mycket på vilka ord man använder i stället för det som verkligen är viktigt: budskapet.

Det finns andra sånger av Sås och Kopp (givetvis också av andra) som kunde fungera som bra inspiration vid mötande av andra. Om vi håller oss till albumet från 1993 har vi "Hjärterum" och "Vänskap" som är ypperliga för det ändamålet. Där det finns hjärterum finns det också stjärterum. Det betyder tyvärr också att där det inte finns plats i hjärtat ryms inte heller flere med. Någon blir utfryst och ignorerad. Jag tycker att vi i stället skall fokusera på att vara kompisar och vänner, be om och ge förlåtelse för ord som är hårda och sårar.

Vi har många gemensamma språk. Ingen har ensamrätt till att använda vissa ord. Vi ska alla tänka på vad vi säger och hur vi säger det. Men jag får säga både krokig och kort om jag så vill! Orden är gemensamma, inte gruppspecifika. De är alla våra ord.

Linda Åkerlund Liljendal

Mer läsning