Operation på okända djup

I Juan Reinas dokumentärfilm Okända djup får vi följa med det finska dykarteam som för snart två år sedan återvände till den vattenfyllda norska grottpassagen Plura för att bärga sina vänner som omkom i djupet bara några veckor tidigare.

De vattenfyllda grottsystemen i nordnorska Plurdalen är kanske en fientlig plats för människan, men för Borgådykaren Patrik Grönqvist, 44, är grottan både fascinerande och laddad med enorm betydelse.

Tillsammans med dykarkompisarna Sami Paakkarinen och Kai Känkänen upptäckte han den vattenfyllda passagen från sjön Plura till torrgrottan Steinugleflåget, som visade sig vara världens djupaste sump som det kallas på dykarspråk. Det var år 2013 som de hittade den så kallade traversen genom att dyka ner i bråddjupet först med sjön och sedan med torrgrottan som startpunkt.

Patrik Grönqvist och Kai Känkänen var också med i februari 2014 de tillsammans med Vesa Rantanen, Jari U. och Jari H. hade för avsikt att dyka igenom sumpen för andra gången och dokumenteras. Men någonting gick snett och de båda Jarina omkom nere i djupet.

– Jag minns hur jag kom upp till ytan i torrgrottan efter att olyckan hänt och direkt tänkte att "I morgon hämtar jag upp kompisen". Då visste jag ännu inte att en till dykare förolyckats.

Det blev inte följande morgon som Grönqvist tänkt. I stället blev det polisförhör, hemresa, sömnlösa nätter och malande tankar som kretsade kring att kamraterna som blev kvar i grottan måste fås upp. Efter en misslyckad räddningsaktion utförd av de norska myndigheterna och ett internationellt dykarteam belades grottan med dykförbud.

Räddningsoperation

Det är här som regissören Juan Reinas bioaktuella dokumentärfilm Okända djup (Takaisin pintaan) tar vid. Han hakar på de överlevande dykarnas kamp för att lyfta kompisarnas kroppar ur grottan. "Kaveria ei jätetä"-mentaliteten får Patrik Grönqvist, Vesa Rantanen och Kai Känkänen att trotsa myndigheterna, samla ett dykarteam och genomföra en hemlig räddningsaktion i Norge, Operation Plura.

Reina har länge närt en fascination för vattenfyllda grottsystem – rymden och grottor är de enda platserna som inte går att utforska med enbart teknologi som hjälp – och han jobbade tillsammans med det nämnda dykarlaget på en dokumentär om grottdykning då olyckan i Plurdalen inträffade. Juan Reina insåg att här har han sin film, och inte en rulle som enbart handlar om dykning, utan en som framför allt handlar om osjälvisk vänskap.

MÅSTE. – Jag bara visste att kompisarnas kroppar inte kan lämnas kvar på djupet, säger dykaren Patrik Grönqvist. Det var inte svårt att få ihop ett team även om det dröjde ett tag innan vi kunde åka tillbaka till Plurdalen. Vi kontaktade också dykarnas familjer och de hade ingenting att invända, tvärtom. Bild: Tuukka Kovasiipi

– Det är fantastiskt då någon tror på sin sak så starkt. Jag har stor respekt för att filmens huvudpersoner just överlevt ett dyk där två kompisar omkommit och direkt vet att de måste hämtas upp ur djupet, att det är moraliskt rätt, att de inte får någon själsro annars.

Reina kontaktade överlevarna och fick lov att tillsammans med sitt filmteam haka på den planerade, topphemliga räddningsaktionen i Norge.

– Jag kände att jag måste filma den unika operationen, att jag måste göra en film som går in under huden också på dem som inte är intresserade av grottdykning.

Familjerna måste ju ha en plats att lägga ner blommor på.

Stor frivilliginsats

Det var inget problem för Patrik Grönqvist och de andra dykarna att få frivilliga att ställa upp på Operation Plura. Under några intensiva veckor planerade man insatsen noggrant och samlade all nödvändig materiel, från dykarutrusning till ett par likpåsar som Grönqvist plockade med sig från jobbet.

I Okända djup får tittaren följa med förberedelserna, och höra de stundtals känslosamma tankegångarna kring varför kompisarna måste fås upp.

– Familjerna måste ju ha en plats att lägga ner blommor på, som Patrik Grönqvist uttrycker det i filmen.

Det kanske allra viktigaste var att ingenting, absolut ingenting, fick gå snett under räddningsdyken som även fått sin välsignelse av de omkomna dykarnas familjer.

– Det är ingen poäng att göra ett räddningsdyk om slutresultatet blir fler förolyckade, säger Grönqvist som tillsammans med grottdykarutbildaren Sami Paakkarinen utförde de djupaste dykningarna.

– Man måste vars psykiskt i skick, det är det viktigaste. Olika procedurer och gasuträkningar och annan bullshit kan man lära sig på kurs men när det är allvar så är det inte stilen som räknas utan att man kan hålla huvudet kallt. Kan du inte det så kommer du inte upp till ytan igen. Förstås hjälper det också med erfarenhet, jag har tusentals timmar av grottdykning bakom mig.

Krävande operation

Patrik Grönqvist medger att det kanske inte var så fiffigt, eller i varje fall inte till fördel, att han som var delaktig i själva olyckan också genomförde räddningsdyket. Men på grund av att det internationella teamet, med bland annat några brittiska dykare som anses som värdens bästa på grottdykning, inte klarade av att lyfta kropparna, så fanns det inga andra att välja på. Då Kai Känkänen inte klarade av att dyka var han och Sami Paakkarinen den enda som någonsin dykt igenom grottsystemet i Plurdalen, de enda som visste hur det såg ut och vad som väntade.

– Det var spännande att se om det skulle komma fram nya sidor av sig själv. Men det gjorde det inte, säger Patrik Grönqvist lugnt.

Det som man kanske inte uppfattar i dokumentären är tidsperspektivet – de sex timmarna som Grönqvist och de andra dykarna tillbringade nere i grottsystemet innan kropparna var bärgade. Via kameror fästa på en av dykarnas huvud samt på en av dykskotrarna bjuder Okända djup en unik chans att följa med genom Plura till Steinugleflåget, till en plats där bara tre människor varit tidigare.

Det är rafflande, känslosamma, klaustrofobiska och dramatiska sekvenser som Juan Reina visar upp, och det gäller inte bara skeendena under ytan som sist och slutligen tar rätt lite plats i filmhelheten. Lika mycket handlar filmen om vänskap, om brödraskap och om hundraprocentig tillit; känslor som förmedlas och accentueras av den tysta minut som hälls i Steinugleflåget för de förolyckade dykarna.

Fakta

Räddningsaktionen

Totalt tjugofem personer varav 10 var dykare och två djupdykare, deltog i räddningsoperationen i Plurdalen den 22–26 mars 2014.

På det djupaste stället är grottpassagen mellan Plura och Steinugleflåget 133 meter djup.

Vattnet var 2 grader celsius.

Med sig hade teamet som fanns i Steinugleflåget 1 100 kilogram dykarutrustning som omfattade 26 säkerhetsgastankar, fem återandningsapparater och fem dykskotrar. Motsvarande uppsättning hade teamet med Plura som bas.

Hela räddningsoperationen tog 101 timmar av dykning i anspråk.

Juan Reinas dokumentär Okända djup visar räddningsaktionen på 85 minuter film.

Nudlar och medalj

Lite humor får också plats i Okända djup. Som då en öl eller en kopp nudlar är det som krävs för att få livsandarna att vakna efter lyckat dyk. Eller som då de norska myndigheterna blir tagna på säng då Sami Paakkarinen (med högtalaren påslagen) och de övriga ringer upp och meddelar att de bärgat de döda dykarna, upplyser om var kropparna finns och erbjuder filmmaterial om hur räddningsaktionen gått till.

För Patrik Grönqvist är Operation Plura vid det här laget ett avslutat kapitel men filmen är högaktuell. Själv har han sett filmen många gånger vid det här laget.

– Först var det lite spännande att se sig själv på film, men annars var det inget särskilt med det. Jag vet ju hur det hela gick till. Värre är det med mediebevakningen. Jag trivs alla gånger bättre nere i en vattenfylld grotta.

STARTPUNKT. Räddningsoperationen i ena änden av den vattenfyllda grottpassagen i norska Plurdalen. Dykarna är startklara i Steinugleflågets torrgrotta, det andra teamet startar samtidigt från Plura. Bild: Jarkko M. Virtanen

Till vardags jobbar Grönqvist på räddningsverket i Helsingfors och den hemliga räddningsaktionen sågs inte med blida ögon av arbetsgivaren, åtminstone inte helt. Tillbaka från Norge fick han en reprimand följt av ett "bra gjort" som senare följdes upp med en medalj, Finlands Vita Ros av första klass.

Har du dykt i Plura sedan räddningsaktionen?

– Flera gånger. Jag planerar att dyka igenom hela grottsystemet på nytt, ensam eller tillsammans med Sami Paakkarinen. Jag tar inte flera gånger med mig någon dit som jag är inte är 100 procent säker på att klarar dyket.

– Jag, min fru och våra tre döttrar har blivit familjebekanta med paret vars gård ligger 500 meter från Plura och vi har varit där flera gånger på semester. Det är samma gård där vi hade vår bas under räddningsaktionen.

Dykarlycka

Patrik Grönqvist hör till de skickligaste grottdykarna i världen och det fungerar som något av en sporre: han kan dyka ner till platser som ingen annan i världen sett någonsin tidigare. Nyfikenhet och upptäckartörst driver honom.

– Hittar jag en ny tunnel under dykningen så finns det inte en chans att jag skulle vända om. Jag bara måste utforska det som finns bakom hörnet. Det är lycka.

I Okända djup svarar Sami Paakkarinen på frågan som vi alla vill ha svar på: Varför vill någon dyka ner i mörka, kalla, trånga och vattenfyllda grottpassager som de i Plura?

– Hur jag än artikulerar och med alla tänkbara ord försöker berätta om grottdykningens fascinerande aspekter för er så går det inte. Det är en passion som inte går att förklara.

Eller som Patrik Grönqvists yngsta dotter uttrycker det i filmen:

– Pappa måste få fortsätta dyka. Annars är han så arg hela tiden.