Om kärleken blir kärlekslös

Kyrkan skall i all sin verksamhet förkunna tro, hopp och kärlek.

När jag efter en tämligen turbulent tonårstid och diverse olika skolor sökte mig till kyrkans ungdomsledarutbildning visste jag nog väldigt lite om den kyrka som skulle komma att bli min arbetsgivare i över 30 år.

När jag sedan fick min första tjänst så var ännu alla präster i vår kyrka män. Rätt kort efter det öppnades prästämbetet efter en lång och seg process också för kvinnor. Många andra positiva förändringar har också skett under åren där kyrkan, som jag ser det, blivit en allt mer jämlik, transparent och trovärdig gemenskap och arbetsgivare. Sina konflikter och spänningar har kyrkan ändå inte lyckats göra sig av med och då tänker jag inte lokalt utan på hela rikskyrkan. Liksom det ännu efter drygt 30 år med kvinnliga präster på sina håll finns ett utbrett motstånd finns det flera andra frågor som delar kristna i olika åsiktsläger. En av frågorna som på senare tid fått en hel del uppmärksamhet är hur kyrkan skall förhålla sig till de sexuella minoriteterna och deras rätt till kyrklig vigsel. Som bekant har samkönade par i dag rätt att gifta sig borgerligt, men inte kyrkligt. Amen och bra säger en del, fy och förskräckligt säger andra. Ungefär som när kvinnorna fick bli präster.

Nästan alla motsättningar handlar ju om att man tolkar kyrkans rättesnöre Bibeln olika. Skall man tolka förmaningarna och föreskrifterna bokstavligt som de står skrivna eller behöver 2 000 år gamla texter också granskas och förstås utifrån den kunskap vi har i dag? Därom tvista de lärde och oberoende av vilka nya lagar kyrkan stiftar finns det alltid de som protesterar. Jag skrev tidigare att jag som ung och nyutbildad visste rätt lite om min kommande arbetsgivare. I dag över 30 år senare vet jag en hel del mera. Att jag varit trogen min arbetsgivare så länge är inget hjältedåd. Orsaken är helt enkelt att jag älskar min kyrka och tycker den är en väldigt fin och trygg gemenskap och arbetsplats. Visst, den är ofullständig och har sina brister eftersom vi människor alltid har det, men jag är övertygad om att kyrkan har en viktig uppgift i en skör och föränderlig värld.

Kyrkan skall i all sin verksamhet förkunna tro, hopp och kärlek. Störst är kärleken står det i Bibeln, och det tror jag också att många som tvivlar på det här med Gud håller med om. Att kärleken i sin sanna och genuina form är det är det mest kraftfulla och goda som finns.

En trovärdig kyrka skall i ord och handling förmedla tro, hopp och kärlek. Av dessa är kärlek säkert den största utmaningen, men om kärleken blir kärlekslös så ekar de andra orden tomma i sin ensamhet och enfald. Kärleken har många ansikten och uttrycksformer, men när vi berörs av den på djupet av vårt inre känner vi när den är äkta.

I november väljer kyrkans medlemmar igen nya beslutsfattare till sina församlingar i Östnyland. Hur önskar du att framtidens kyrka skall se ut? Fundera på det en stund eller två och ge sedan din röst i valbåset.

Mats Fontell ungdomsarbetare och trubadur