Ökenvandringen kan ta slut på lördag

Det har gått 32 år sedan Akilles senast blev finsk mästare i bandy. I fjol slutade den dramatiska finalmatchen på konstisen i Åggelby med en knapp förlust mot Helsingforsklubben Botnia.

"Dränkta i ett euforiskt segerrus åker Botnias guldmedaljörer runt konstisbanan i Åggelby och tar emot hyllningar av sina supportrar. Samtidigt står Akilles bandymanskap på mittplan med hängande huvud – någon fäller en tår. Ibland är idrottens värld grym, men det kan finnas endast en mästare."

Så summerade tidningen Östnylands sportredaktör Andreas Sjöblom stämningarna efter bandyfinalen som med ett gyllene mål under den andra förlängningsperioden avgjordes i hemmalaget Botnias favör med siffrorna 3–2. Matchen ihågkoms inte enbart på grund av spelarnas prestationer, det var själva isen som inledningsvis stal åt sig huvudrollen när den mjuknade under den värmande marssolen. På grund av det här fattade matchdomaren beslut om att drabbningen skulle spelas i 3 perioder på 30 minuter i stället för det vanliga 2 gånger 45 minuter, men redan efter den första perioden var isen i så dåligt skick att matchen måste avbrytas. I det här skedet ledde Akilles med 1–0 tack vare Petteri Lampinens mål.

När kampen återupptogs klockan 18.30 efter ett avbrott på fyra timmar nöjde sig isen med den sedvanliga statistrollen. Supportrarna bjöds på ett fartfyllt spel med tuffa tacklingar och fina målchanser i bägge planändorna. Något avgörande blev de ändå inte under ordinarie speltid, vid 90-minutersvisslingen stod matchen 2–2. Det var först fyra minuter in i den andra förlängningsperioden som Iiro Karppinen sköt sig till Botnias matchhjälte genom att näta 3–2.

Långvarig guldtorka

Akilles representationslag i bandy har minsann inte stått under något guldregn under årtiondenas gång. Första gången Borgålaget hade chansen att bli finska mästare var 1968 då FM-titeln gick till det lag som hade flest poäng i serietabellen. Ända in i sista stund hade Akilles avgörandet i sina egna händer men förlusten mot Kampparit från S:t Michel i den sista spelomgången gjorde att drömmen om FM-guld inte blev mer än en dröm.

Det dröjde ända fram till år 1981 innan Akilles bandyherrar för första gången kunde titulera sig finska mästare. Då stod OLS från Uleåborg för finalmotståndet och spelupplägget gick ut på att målskillnaden efter två spelade finalmatcher avgjorde mästaren. Den första matchen på isplanen i Borgå vann Akilles med de komfortabla siffrorna 5–1 men returmötet i Uleåborg blev en verklig thriller. Så här sammanfattade Borgåbladets sportredaktör Kaj Sjöblom de båda finalmatcherna:

"På lördagen i Borgå hade Akilles vunnit med 5–1 men en olycksalig 3-minutersperiod med en fullträff per minut för OLS såg ut att spoliera hela det enorma arbete grönskjortorna gjort det sista halvåret. Trots att det såg mer än kritiskt ut många gånger red Akilles slutligen ut stormen. OLS vann visserligen (returmötet red. anm.) 3–0 men mästerskapet gick till Borgå med det sammanlagda resultatet 5–4. (...) Trots att grönskjortorna förlorade den sista drabbningen kan Akilles hållas som en fullvärdig mästare. Nederlaget på söndagen var nämligen lagets första efter nyår och då mästerskapsmedaljerna hängdes om spelarnas halsar av styrelsemedlemmen i bandyförbundet Erkki Makkonen och verksamhetsledaren Jukka Suominen var det landets för närvarande bästa bandylag som premierades."

Utklassade värden

Akilles första FM-guld anses vara startskottet till att Borgå slutligen fick en konstisbana år 1987. Men när Akilles tog hem mästerskapet för andra gången år 1985, på bortaplan mot Veitsiluodon Vastus i Seinäjoki, fanns det fortfarande endast naturis att tillgå i Borgå. Det innebar att laget var tvunget att bygga upp mästarformen genom torrträning på Jonasbacken och spel i hallförhållanden på annan ort.

"Det var kanske inte bara på det onda. I de avgörande matcherna mot slutet av säsongen visade vi att vi har ork och uthållighet så kanske torrträningen ändå kom väl till pass", mindes Christer "Fia" Johansson, som var Akilles lagkapten 1985, i en intervju i tidningen Östnyland i fjol.

Själva mästerskapet avgjordes i en finalmatch som gick av stapeln i Seinäjoki. Akilles lade artigheterna åt sidan och formligen krossade värdarna med siffrorna 5–0. Även den här gången var det Kaj Sjöblom som bevakade matchen:

"De klara siffrorna i finalen var sist och slutligen ingenting att förundras över efter händelserna på banan. Vastus kom helt enkelt ingen vart vilket också tränaren Eino Keinänen var den första att medge. I anfallet krutade Mauri Kallio några gånger på, men förgäves. Och landslagsmålvakten Raimo Ylikoski avstod sin plats en kvart före slutet. Det gick helt enkelt inte att kämpa mot övermakten."