Ojämn jakt på lycka

FAMILJETRUBBEL. Vardagsrealism och komik ger profil åt lördagskvällen på Teater Mars med skådespelarna Max Bremer, Julia Korander, Iida Kunnigas, Willehard Korander och Marika Parkkomäki.Bild: Stefan Bremer

En fyrapersoners familj och flickvännen möts inom hemmets fyra väggar en lördagskväll. Man munhuggs, man slätar över och man försöker vara som folk i allmänhet i Teater Mars nya uppsättning Receptet på lycka. Ibland bränner det till men transportsträckorna är segslitna och klyschorna duggar tätt.

Receptet på lycka

Teater Mars, Styrmansgatan 13.

Regi, dramaturgi & dekor: Joakim Groth.

Teknik: Saija Nojonen.

Ljus: Valo Sauri.

Scenografiassistent: Aleksi Karjalainen.

På scenen: Max Bremer, Julia Korander, Willehard Korander, Iida Kuningas, Marika Parkkomäki.

Premiär: 13.2.16.

Speltid: c. 2 t inkl. paus.

Spelas till den 19.3.

Receptet på lycka är en berättelse om brustna förväntningar och personliga schismer, där invanda familjemönster upprepas, där en fjäder ofta blir en höna och där igenkänningsfaktorn är hög. Realismen är ledstjärnan och det småroliga ett bindemedel, med betoning på "små".

I likhet med samma teaters uppsättning Troja Mutanens hjärtbesvär för tre år sedan använder ensemblen sig av "devising", det vill säga av kollektiv planering och improvisation. Rollkaraktärerna är grundbulten och storyn en följdprodukt som i det här fallet också grundar sig på sitcoms från tv, såsom All in the family, Bill Cosby show med flera.

Själva teatertekniken är i sammanhanget givetvis marginell, det är resultatet som avgör. I klartext innebär det att den aktuella pjäsen ter sig oförtjänt ojämn – i motsats till nämnda Troja Mutantens hjärtbesvär, för att inte tala om Joakim Groths Remont på Svenska Teatern 2012, där berättelsen om en släktträff inför midsommaren var mera genomarbetad och därför bättre.

Nu förlitar man sig på att storyn bär, vilket den otvivelaktigt gör – ibland. Dessutom skapar skådespelarna Max Bremer, Julia Korander, Willehard Korander, Iida Kuningas och Marika Parkkomäki förväntningar som för deras del nog infrias, det är textmaterialet om samlingen kring tv:n som fallerar.

Vardagsrealism

När Max Bremer i rollen som familjen Lehtinen-Höks familjefar Ingvar i inledningsscenen tittar på tv i kalsonger och med magen skymtande under den slarvigt knäppta skjortan, leds tankarna till en teaterklassiker som Tracy Letts Killer Joe om en amerikansk "white trash-familj", där svart humor förenas med våld och stort drama. Här slutar likheterna.

Receptet på lycka utspelas i vardagsrealismens tecken, där de ofrivilligt komiska situationer som uppstår mellan familjemedlemmarna för storyn framåt. Ingvar och hustrun Inge-Maria (Marika Parkkomäki) är sjukpensionärer som driver ett familjeföretag som per telefon säljer en mirakelmedicin som uppges bota det mesta från diabetes, allergi och fetma till depression och celiaki.

Pjäsens många försäljningssamtal leder alla ut i gungflyn, i regel hamnar Inge-Maria i stället att agera socialarbetare för ensamma och sjuka äldre människor med egna problem.

Som om det inte skulle räcka till går både man och hustru på stora doser värkmedicin som denna lördagsafton i Helsingfors inmundigas med rikliga mängder lådvin.

Smågnabb

Det skapar grogrund för ett ständigt uppflammande och mer eller mindre komiskt smågnabb, som accentueras när sonen Thomas (Willehard Korander), som insisterar på att spela in snuttar för Youtube med de närvarande, och dottern Bella (Julia Korander) dimper ned, han belastad av skumraskaffärer, hon av depression och verklighetsflykt. När det också visar sig att Bellas följeslagare Siri Kostinen (IIda Kunigas) är hennes flickvän börjar det koka ordentligt under kastrullen.

Det är inte fel att påstå att byggstenarna till en pjäs med högt underhållningsvärde existerar, inte heller att skådespelarna tar ut alla till buds stående svängar. Marika Parkkomäkis kroppsspråk och verbala utgjutelser bildar kronan på verket men också Max Bremer gör en bra gestaltning av en vanemässig ordmärkare som retar upp de flesta i sin omgivning. Willehard Korander, Julia Korander och Iida Kunnigas behärskar också konsten att ge substans åt sina rollfigurer.

I sina bästa stunder bidrar skådespelet med både verbal elegans, dramatik och komik, men trasslar däremellan in sig i den slappa humorns, långdragenhetens och plattitydernas hemisfärer.

Egil Green