Oj Hilma, oj Hilma

Det är roligt att leka med tanken att även upphandlaren borde ge intyg om hur ansvarsfulla de är.

Som många andra företag måste även det företag jag representerar bekanta sig med offentliga upphandlingar i Hilma, en elektronisk annonseringskanal för dem. Ett svärord för många.

Lagen om offentliga upphandlingar må ha varit välmenande, men den är helt enkelt olämplig för många branscher – också för den kreativa industrin inom vilken vi arbetar. Då upphandlingen överstiger 30 000 euro, måste den annonseras i Hilma. Och då tiderna är tuffa kan det hända att det kommer till exempel 50 offerter på en upphandling på 40 000 euro. Och vad betyder det?

Nå. Det betyder kanske ett fyra dagars arbete för tre personer att färdigställa upphandlingen. Möten, fastställande av kriterier, en jurist som granskar den, beslut om hur offerterna skall poängsättas och så vidare. Vi talar om till exempel totalt tolv arbetsdagar hos dem som vill handla.

Sen har vi då olika företag som deltar i "tävlingen", kanske 40. Där jobbar säkert tre personer i tre dagar för att färdigställa anbudet och skaffa alla dokument som behövs. Det blir nio arbetsdagar gånger 40 företag, vi säger 360 arbetsdagar.

Tvivelaktigt är det också om tävlingen avgörs till hundra procent utifrån priset – som om kvaliteten inte skulle ha någon betydelse alls! Prisvariationerna kan ibland vara så stora att man måste tvivla på hur det kan vara möjligt att göra arbetet, få lön och betala alla obligatoriska avgifter. Med samma logik kunde man söka inte bara de bästa arbetstagarna utan de billigaste, som kanske inte har kompetens men är billiga. Hmmm …

Vi deltog nyss igen i en ganska stor tävling där upphandlingens totala värde överstiger 200 000 euro. Massor av irriterande pappersarbete då man måste skaffa alla möjliga intyg om hur vi har skött hälsovården av personalen och andra papper som intygar att vi är ansvarsfulla. Det där med ansvar är viktigt. Ansvar och samhörighet är dock för somliga ett nytt mantra, en jargong utan innehåll.

Det är roligt att leka med tanken att även upphandlaren borde ge intyg om hur ansvarsfulla de är. Hur de sköter sin personal, till exempel. Är deras arbetsmiljö trygg och har allt gjorts för att arbetsklimatet skall vara bra? Uppmuntras personalen att vidareutbilda sig? Understöds personalens välmående? Får alla sin röst hörd? Får de skolning och stöd i sitt arbete. Men framför allt; hur upplever personalen ledningen, både på "mellannivå" och på de högre posterna och finns det förståelse, empati och humor på arbetsplatsen.

Sen om vi fått skriftliga intyg på att allt är i skick och i ordning, köparens fulla cv och skriftliga intyg från personalen, kunder och samarbetsparter kunde vi överväga att leverera våra tjänster – om presentationen är övertygande. Det är ju viktigt eftersom ansvar och samhörighet inte är en innehållslös jargong för oss, utan någonting som styr vår vardagliga verksamhet. Det och humor.

Kön utanför dörren skulle väl inte precis växa – men fantasin finns ju till för att leka med.

Päivi Ahvonen designer på en reklambyrå i Lovisa