Nylands förbund svarar på kritik

Bild:

Östnyland publicerade den 11 augusti 2020 Thomas Antas skrivelse Problematisk landskapsplan på spalten I DAG. Skrivelsen kan orsaka ogrundade misstankar om planläggning på landskapsnivå. Nylands förbund vill därför rätta till några påståenden i skrivelsen.

Påstående: Grundlagen tryggar egendomsskyddet och förutsätter att tagande av egendom för gemensamt bruk ska grunda sig på lag och att det ska ske mot full ersättning. Ingetdera av dessa två krav uppfylls med skyddsområdesbeteckningar. Skyddsområdesbeteckningen tryggar inte att markägaren skulle få ersättning för att markägaren mister bestämmanderätten över sitt område.

Enligt naturvårdslagen är det NTM-centralen som ansvarar för avtal om ersättningar för de områden som ska inrättas som naturskyddsområden, och staten betalar ersättningarna. Då arbetet med Nylandsplanen pågick fick vi bekräftat hos NTM-centralen i Nyland att staten kan förverkliga de områden som omfattas av skyddsområdesbeteckningar.

Inrättandet av ett naturskyddsområde kräver att markägaren och NTM-centralen kommer överens om hur skyddet genomförs samt om avgränsning och ersättning. Om en mer detaljerad kommunal plan utarbetas för området, kan landskapsplanens skyddsområdesbeteckning preciseras även genom den kommunala planens lösningar.

Påstående: Naturvårdslagen förutsätter att markägaren ska ta initiativ eller ge sitt samtycke. Landskapsplanens skyddsbeslut fyller ingetdera av dessa krav.

Utarbetandet av en landskapsplan styrs av markanvändnings- och bygglagen. Vid utarbetandet av Nylandsplanen har man följt de förfaranden för delaktighet och hörande som förutsätts i lagen. Naturvårdslagen styr för sin del förverkligandet av skyddsområdesbeteckningar.

Påstående: Om markägaren anser att ett område inte är skyddsvärt, blir det markägarens skyldighet att bevisa att området inte är skyddsvärt. Bevisbördan har ställts på ända.

I samband med inrättande av ett naturskyddsområde har NTM-centralen skyldighet att göra en utredning av naturvärden som är noggrannare än den utredning som förutsätts i markanvändnings- och bygglagen när man utarbetar en landskapsplan. Markägaren har ingen bevisbörda.

Påstående: Beteckningen ändras inte, även om ingenting skyddsvärt hittas. Markanvändnings- och bygglagen förutsätter att markägare inte får orsakas oskäliga olägenheter. Man har inte utvärderat planbeteckningarnas skälighet, och därför grundar sig planen inte på tillräckliga utredningar.

En skyddsområdesbeteckning orsakar ingen oskälig olägenhet för markägaren eftersom markägaren får en skattefri ersättning som motsvarar områdets gängse pris. Om det under NTM-centralens terrängbesök konstateras att en del av det område som försetts med skyddsområdesbeteckning inte har sådana naturvärden som behövs för ett naturskyddsområde, ger Nyland förbund ett utlåtande att beteckningen inte begränsar åtgärder på detta område. Planlösningar uppdateras i samband med beredningen av följande plan så att de motsvarar det aktuella läget och eventuella nya uppgifter.

Påstående: Det är oklart vad beslutet egentligen innebär. Markanvändnings- och bygglagen beskriver landskapsplanens rättsverkningar för myndigheter och annan planering, men lagen säger ingenting om huruvida privatpersoner är bundna av planen.

Landskapsplanens skyddsområdesbeteckning är inte bindande för åtgärder som vidtas av en privat aktör eller markägare, utan beteckningen styr myndigheternas verksamhet. I sina beslut ska en myndighet beakta att besluten inte äventyrar eller försämrar de natur- och miljövärden på grund av vilka ett område ska bli ett skyddsområde.

På samma sätt som de övriga beteckningarna i landskapsplanen är skyddsområdena översiktliga och de preciseras genom noggrannare planering och genom myndighetsbeslut. Beteckningen är en områdesreserveringsbeteckning som omfattas av en villkorlig bygginskränkning enligt 33 § i markanvändnings- och bygglagen. Skogslagen tillämpas inte på gällande områden som anvisats som skyddsområden.

Påstående: Landskapsplanen tvingar inte någon myndighet att aktivt inleda ett lagligt skyddsförfarande. Inte heller är planen bindande för den berörda markägaren, som alltså blir hängande i en lös snara. Det beror på att man använder fel verktyg för fel ändamål. Naturskydd ska inte utföras genom planering.

Enligt lagen ska man värna om naturen genom planläggning på landskapsnivå. I samband med planarbetet avgörs vad som är det bästa möjliga sättet att trygga naturvärden i enlighet med de mål som ställts av beslutsfattarna och planområdets läge. Detta granskas också i förhållande till andra frågor som ska lösas i planen.

När det gäller skyddsområdesbeteckningar ska även staten främja genomförandet av landskapsplanen, dvs. NTM-centralen svarar för att komma överens om ersättningar för de områden som ska inrättas som naturskyddsområden, och det är staten som betalar ersättningarna. Med främjande avses att NTM-centralen tar kontakt med markägarna och inleder förhandlingar. Om markägaren vill ta initiativ, får markägaren ett svar på frågan från NTM-centralen, och därefter inleds förhandlingar om hur området ska förverkligas.

Påstående: Landskapsförbundet kommer att fatta ett skyddsbeslut utan ingående inventering, utan att höra markägaren, utan skyddsplan, utan konsekvensbedömning och utan att ersätta markägaren. Landskapsförbundet utövar sådan makt som förbundet inte har, på ett sätt som ingen i vårt samhälle borde ha laglig rätt till.

Nylandsplanen har utarbetats i enlighet med markanvändnings- och bygglagen, vilket omfattar planering av helheten för områdesanvändning, tillräckliga utredningar också i fråga om skyddsområden, hörande av markägare och konsekvensbedömning samt ersättningsförfarande för markägare enligt naturvårdslagen när det gäller skyddsområden.

Seija Elo Kommunikationschef Nylands Förbund

Mer läsning