Nyårsönskemål åt skogen

oOm folk vet i vilka skogar hundarna är ”tillåtna” kunde vi undvika situationer där människor blir arga på varandra.

Inga nyårslöften i år heller – jag har egentligen aldrig avgett några. Det räcker för mig om jag försöker leva mitt liv så att jag förhoppningsvis berikar någons och inte förstör andras liv, är tacksam för det jag har och har ännu tillräckligt med drömmar att förverkliga. Jag gillar mitt liv och behöver inga guideböcker för hur jag ska leva – men har nytta av sunt förnuft och ett visst tålamod som jag får öva mig på dagligen. Det går nämligen väldigt bra att öva sig på det med ungdomar och husdjur. Eftersom jag inte längre (för privatlivets skull) kan skriva om mina barn kan jag skriva om mina hundar. Två helt annorlunda typer, men lika glada båda. Till all lycka.

 

Jag värderar hundar högt som hälsovårdare för människan. De tvingar mig dagligen till snälla ord, mycket krafs och vandringar i skogen. Det är hälsosamt. Jag varvar ner. Har tid och utrymme att fundera. 

Den ena av mina hundar är ganska stor och stark, snäll, lydig och villig att behaga och hämtar yllestrumpor från tamburen åt varje besökare. Den andra, vår skånska besättningsmedlem, är liten, nyfiken, snabb, och lär sig vad som helst om man bara orkar lära den. Även att stjäla fast man inte lär den. Den gör också allt sådant som den snällare inte ens skulle våga tänka på, som till exempel att göra handarbeten med mattes åtta garnnystan samtidigt.

På samma sätt som mina barn är även mina hundar ganska olika. Till all lycka bråkar de inte lika mycket.

Även dessa två typer kräver mycket utlopp och eftersom vi inte har ändamålsenliga hundparker i Lovisa är jag glad över våra vida skogar som bjuder på unika äventyr och frisk luft. En hundpark gör det inte på samma sätt. Där står man sen och kastar boll. Lite fånigt att vara ute och stå i stället för att gå. Men hundparker behövs utan tvivel. Där kan ägarna även vårda sociala kontakter som är viktiga för många.

Då hundar inte får hållas lösa utan markägarens lov (och under vissa perioder) är jag glad att det finns markägare som inte ser problem i hundar. Våra hundar snurrar kring oss på stigen, springer fritt och får använda hela sin fysiska kapacitet för att sen orka sköta sin arbetsplikt på kontoret. Ungefär klockan elva får hundarna, nästan dagligen, komma ut på en tur med en av mina vänner eller med min far. Det kallar jag för väl fungerande "dogistik". Redan efter tio börjar hundarna vänta och leta med sina blickar genom glasdörren mot torget. När, när är det dags?

Vi har hur mycket skog som helst så att alla ryms. Cyklister, joggare, vandrare – och hundar. Ett skogsområde är en billig hundpark och om folk vet i vilka skogar hundarna är "tillåtna" kunde vi undvika situationer där människor blir arga på varandra. Det vore behändigt, enkelt och billigt – och kunde spara en hel del skäll.

Päivi Ahvonen designer på en reklambyrå i Lovisa

Mer läsning