Nya tider kräver ny beredskap

För tillfället uppdateras beredskapsplanen. Meningen är att bereda sig på nya former av hot. Samtidigt ser man över evakueringsplanen i Lovisa

I mitten av 2016 inträffar något oväntat och oroväckande utanför Borås i Sverige. En 330 meter hög tv-mast börjar luta, och bryts till sist av på 130 meters höjd innan den rasar och orsakar omfattande driftstörningar i tv och radio.

Senare visade det sig att någon hade saboterat masten genom att skruva loss bultarna till tre av femton vajrar.

I samma veva kapade någon en ledningsstolpe i området. Den avklippta kabeln gjorde att räddningstjänsten under några dagar inte kunde larma personalen på vanligt sätt.

Lite senare hittade man ett misstänkt föremål vid ytterligare en mast.

I Ukraina har okända hackers slagit ut stora delar av elnätet åtminstone två gånger – allmänt uppfattat som de första incidenterna där utomstående lyckas slå ut elnätet för hundratusentals människor.

I Estland slogs myndigheter, banker och medier ut i en serie IT-attacker som lamslog stora delar av samhället under nästan en vecka i april 2007.

Alla exemplen pekar på hot som man bättre ska ta i beaktande när man nu uppdaterar beredskapsplanen inom Räddningsverket i Östra Nyland.

Bensin och förnödenheter

Peter Johansson, räddningsdirektör på Östra Nylands räddningsverk, är inte blåögd kring den nya typen av hot som ligger i bakgrunden när beredskapsplanen nu uppdateras. Han har också noterat att beredskap är ett populärt tema just nu.

– Det gäller allt från invånarnas hemförråd till hur räddningsverkets beredskap ser ut i undantagsförhållanden. Man ser på vilka de kritiska bindningarna är till infrastrukturer.

Att tala om beredskap är ändå ett brett begrepp som gäller allt från krigshot till vem som har ansvar från vad. I grunden handlar planen om hur myndigheterna reagerar när samhället inte fungerar som normalt.

– Uppdateringen gäller frågor som vem har ansvar för vad. Tyvärr är mycket hemligstämplat. Men det är saker som ska tas i beaktande i ett modernt samhälle.

Här kommer händelserna i Estland, Ukraina och Sverige in – händelser som inte stör enbart vanliga människors vardag utan också räddningsverkets egna förmåga att reagera. Också på statligt håll är man nämligen mycket medveten om vissa problem – som att räddningsfordonen tankas i vanliga bensinstationer som kräver betalkort.

Johansson påpekar att man i Borgå lyckligtvis har en stor bensinstation i närheten om något skulle inträffa, med hänvisning till Sköldvik. Utöver det finns vissa hemliga bensinmackar som ska fungera i vilken situation som helst.

– När strömmen bryts och vi ska tanka så kan vi visserligen skapa egen ström med generatorer. Men själva kortsystemet stoppar oss om inte det fungerar. Det är sådant som vi håller på att se över.

Här spelar också masten i Sverige en roll. Vid en kris ska räddningsverket få ut information.

– Vi använder både gamla och nya metoder. Det vill säga tv och radio, och högtalare på både bilar och vattentorn. Men också via internet. Man kan ändå inte räkna med att högteknologiska lösningar alltid fungerar.

Är sårbart

Johansson påpekar att alla inte riktigt förstått hur sårbart samhället är, även om vissa författare gör sitt bästa att peka på farorna. Han nämner Ilkka Remes verk Jäätyvä helvetti, där någon saboterar kraftverk mitt i vintern. Johansson konstater att Remes fick en del rätt, men inte allt. Omfattande elavbrott i kallaste vintern kan sätta räddningsverket och beredskapsplanen på hårt prov.

– Jag läste den en smällkall vinter. Han har rätt i att man absolut kan slå ut stora områden. På vintern kan det leda till stora problem. Jag vet att man jobbar på den här typens frågor på nationell nivå, och att man är medveten om riskerna.

Sabotage är ändå ett mindre sannolikt scenario än hot från den digitala världen. Ett exempel är ransomware-viruset Wannacry som år 2017 infekterade över 230 000 datorer i 150 länder, däribland stora delar av hälsovårdsmyndigheterna i England. Allt från magnetkameror till blodkylar och kirurgisk utrustning drabbades.

Också Stuxnet-viruset dök upp för några år sedan. Dess syfte var att förstöra en specifik pump i en kärnanrikningsanläggning i Iran, men senare stötte man på varianter som kan slå till också på andra håll. I december 2017 hittades också ett liknande virus i säkerhetssystemen i ett icke nämnt kraftverk, sannolikt i Saudiarabien. Budet är att någon statlig aktör hade lyckats smitta systemet med ett virus kallat Triton.

– Om vi säger så här. Myndigheterna är mycket medvetna om den här sortens risker. Det finns ett myndighetsnät som räddningsverken ska gå med i. Det fungerar för skyddade telefoner som inte gör mycket annat än att skicka mejl och ringa, säger Johansson.

Han påpekar att det konstant görs försök att orsaka skada också i Finland.

– Bland annat har vi sett överbelastningsattacker som är riktade mot myndigheternas förmåga att larma inom räddningsverket. Sådant testas hela tiden av olika aktörer.

Till exempel har Försörjningsberedskapscentralen regelbundet övningar med motsvarande scenarier, däribland en i juni där man fokuserade på cyberhot mot allt från medier till vatten, logistik, hälsovård och energisektorn.

Ha hemförråd

När det blir kris verkar allmänheten vara överraskande oförberedd i Finland. Johansson råkade befinna sig i Sverige när masterna saboterades, och han fick en liten aning om vad den typens aktivitet kan ha för inverkan på det dagliga livet.

– Allt hände under ett dygn. Man stoppade flygtrafiken nästan helt och hållet.

Bristerna blev uppenbara i Borgå när stora områden blev utan drickbart kranvatten för ett knappt år sedan. Ungefär en halvtimme efter att nyheten om E-colibakteriefyndet i vattnet briserade blev det icke-kolsyrade vattnet en bristvara i butikerna – delvis för att butikerna sällan har stora lager, och i stället räknar med regelbundna leveranser.

– Det visar hur oförberedda folk är. Och då kunde man ändå ha kokat vattnet, säger Johansson.

Frågan är vad som händer när det inte kommer något vatten från kranen alls. Då blir inte bara dricksvattnet ett problem. Toaletten slutar också fungera efter en spolning.

– I egnahemshus kan man ju lösa det på något vis. Men i höghus börjar det bli komplicerat.

Det finns tips på nätet om vad man ska ha hemma när vardagen inte löper på som normalt. Men vem har nödmediciner, nödmat, nödvatten, en radio och batterier i ett nödförråd? Eller en plan för att värma bostaden när värmen inte längre fungerar? Sannolikt väldigt få.

– Själv har jag till exempel vattenreningstabletter, radio och batterier hemma. Och en trangia möjliggör matlagning också i höghus, säger Johansson.

När man nu jobbar på den nya beredskapsplanen är tanken att bli bättre på att beakta moderna risker. Målet är att myndigheterna ska kunna reagera när något händer, också om det vi tar för givet har slutat fungera.

Förnyelsen gjordes som ett slutarbete på Räddningsinstitutet, men meningen är ännu att skriva om texten för myndighetsbruk. Den upprätthålls av staten och kommunen.

– På nationell nivå kan man konstatera att lagstiftnigen är lite efter. Man skrev in de "gröna gubbarna" för en tid sedan, men man hänger lite efter när det gäller digitala hot.

Ny evakueringsplan

Nästa år är det också aktuellt att uppdatera evakueringsplanen för Lovisa – en plan som förnyas vart tredje år.

– Den uppdateras i samband med nästa storövning år 2019. En förändring gäller vem som kallar in bussarna. Vi lägger nu mindre ansvar på kommunens tjänstemän som inte direkt har erfarenhet av busstrafik, säger Johansson.

Evakueringsplanen dras med en del utmaningar – som att en stor del av invånarna pendlar till jobbet på andra orter. Om något händer dagtid så står man inför dilemmat med att informera föräldrar om vart deras barn hamnar.

– Informationen till föräldrarna är viktig, så att de inte försöker komma in till området med våld. Vi försöker fundera ut hur saken ska lösas, också för skolors och dagisars del.

Man tar också in en del lärdomar från Fukushima – som att det tar en tid att få tillgång till bussarna som behövs för evakueringen. De flesta är av naturliga skäl i trafik, och det dröjer en stund att få dem till Lovisa även om man utnyttjar de möjligheter som lagen ger.

– Det är delvis en orsak till att vi poängterar vikten av att skydda sig inomhus. Det har också visat sig att det faktiskt skyddar från radioaktivt nedfall, säger Johansson.

Man räknar ändå med att omkring 80 procent själva lämnar staden och därmed inte behöver evakueras. Johansson vet inte varifrån siffran kommer, men påpekar att den levt med en längre tid. I Lovisa innebär det inga större problem med motorväg åt båda hållen.

– De flesta tar sig till släktingar eller sommarstugan. Det förstår jag. Hellre inkvarteras man där än i en gymnastiksal.