Nepalesisk toppidrottare och barnmorska blev krögare i Borgå

Borgå är en underbar stad där det är lätt att hitta vänner. Det tycker familjen Ghimire som flyttat till Finland från Nepal och skapat sig ett nytt liv i Borgå. För nio år sedan öppnade familjen sin egen restaurang och driver den nu tillsammans.

Kummin och vitlök fräser i stekpannan och sprider en aptitretande doft i hela köket. Basanta Ghimire rör om i pannan, lägger i bitarna av lammkött och blandar till såsen. Intill honom formar Nabaraj Ghimire ett naanbröd som han sedan gräddar. På några minuter är portionen klar att servera, och Basanta Ghimires dotter Sushmita Ghimire bär ut den till kunden.

Det är full fart i det lilla köket i restaurang Khukuri under lunchtid, men familjer Ghimire som driver den nepalesiska restaurangen har koll – alla vet vad de ska göra och arbetet flyter.

– Nästan hela familjen jobbar här, mamma och pappa driver restaurangen och min bror Sakti och jag hjälper till, säger Sushmita Ghimire.

Kocken Nabaraj Ghimire är också en släkting, han är Basanta Ghimires brorson och Sushmita Ghimires kusin. I dag står Basanta Ghimire inte lika ofta som förr vid spisen, i stället är det Nabaraj Ghimire och den andra kocken Hari Sigdel som har det största ansvaret för matlagningen.

Under helgerna brukar familjen sköta allt själva. Då är det Basanta Ghimire som står för maten och resten av familjen som serverar.

– Vi brukar se till så att min bror eller jag alltid kan vara här, säger Sushmita Ghimire.

Hon sköter byråkrati och kontorsarbete för familjeföretaget, Basanta har hand om leveranser och varuanskaffning.

Trivs i Borgå

Familjen Ghimire trivs bra på sin nya hemort.

– Borgå är underbart, det är så lätt att lära känna folk här, säger Sushmita.

Hon var tio år 2004 när mamma Debakah Ghimire, och de tre barnen flyttade till Borgå och Finland där pappa Basanta redan bott i sju år.

– När vi kom hit från Nepal var det konstigt, det var så kallt och mörkt på vintern och så ljust på sommaren. Jag minns när vi såg snö första gången. Mina barn var jätteglada och när vi skaffat sådana kläder att de kunde vara ute ville de vara ute hela tiden. Jag var så rädd att de skulle bli sjuka av att vara så mycket ute, minns Debakah Ghimire.

I slutet av 1990-talet utbröt ett inbördeskrig i Nepal och det var mycket oroligt i landet under många år.

Basanta Ghimire kom första gången till Finland 1995 för att delta i ett maratonlopp. Efter två år var han tillbaka, av samma orsak, och sedan blev han här och bosatte sig då i Helsingfors.

– Han trivdes mycket bra och det var därför som vi andra kom efter, säger Debakah Ghimire.

Då var dottern Sushmita tio år gammal, sonen Sakti tolv år och dottern Shrijana sexton år.

– Jag uppskattar skolan här mycket. I Nepal slår läraren eleverna om de inte kan svara, här respekterar man barnen, säger Debakah Ghimire.

Gillar att laga mat

Att bli krögare var ändå något nytt både för Basanta och för Debakah. Basanta Ghimire är ursprungligen polis som sedan blev tränare och idrottare på högsta nivå. Han är ultralöpare och har bland annat deltagit i Helsinki City maraton nio gånger. 1995 vann han ett lopp om hundra kilometer i Nepal på tiden 11 timmar och 59 minuter. Loppet gick upp i bergen och var mycket krävande. Följande år deltog han i ett lika långt lopp i London. Då blev sluttiden 13 timmar, 38 minuter och 42 sekunder.

– Men då sprang jag 122 kilometer. Jag tog fel på vägen och sprang en omväg, säger han.

Matlagning har alltid varit Basantas stora intresse.

– De talar ännu om Basantas mat hemma i Nepal, berättar hans dotter.

Också efter att han kom till Finland bjöd han ofta sina vänner på mat och jobbade också i kök.

– Jag ville redan då ha en egen restaurang, säger han.

Basanta Ghimire flyttade till Borgå 2002, och två år senare kom hans familj hit. Restaurangen i Borgå öppnade 2009.

Debakah Ghimire var barnmorska hemma i Nepal.

– Där finns inga motorvägar och många av mammorna vägrar att komma till sjukhus när de ska föda, så man får ta sig fram längs smala vägar i bergen, säger hon.

När hon och barnen kom till Finland sökte hon alla jobb hon kunde hitta.

– Jag jobbade två år på Borgå sjukhus. Inte som barnmorska, jag kunde inte språket, men som städerska. Man måste jobba, med vad man kan, säger Debakah Ghimire.

– Att jobba är bra för mig.När jag har en dag ledigt blir jag genast rastlös.

All tid

Särskilt rastlös behöver inte Debakah Ghimire känna sig, de lediga dagarna är få.

– Jag kommer ihåg att jag någon gång tyckte att det skulle vara trevligt med mera tid med familjen när vi öppnade restaurangen, men vi är sällan lediga samtidigt, säger Sushmita Ghimire.

I höstas tog Basanta och Debakah ledigt samtidigt och besökte det gamla hemlandet. Det var första gången de var där tillsammans på tjugo år. Basanta var tre månader i Nepal, Debakah en och en halv månad.

– Pappas mamma lever ännu med hon är mycket gammal, berättar Sushmita.

Särskilt ofta blir det ändå inte av att resa. Sushmita har varit i Nepal två gånger sedan familjen flyttade till Finland, för mamma Debakah var det över fyra år sedan hon senast var där.

Språket

Inom familjen är språket nepalesiska, men i dag klarar sig hela familjen också på finska.

– I vardagen går det bra, men om det gäller mera officiellt språk är det svårt att förstå. Då brukar jag be barnen om hjälp, säger Debakah Ghimire.

I köket hörs en blandning av finska, nepalesiska och engelska.

– Vi blandar alla lite, och använder alla tre språken, säger Sushmita Ghimire obekymrat.

Både Debakah och Basanta Ghimire har gått på kurs i finska, barnen här lärt sig via skolan – och via fotbollsklubben där Sushmita var medlem som yngre.

– Jag skulle vilja lära mig svenska också, med det är svårt. Jag har gått en kurs men kan inte så mycket, säger Debakah Ghimire.

Det är inte riktigt sant. När hon serverar Kasper och Jonas Lindberg som kommit för att äta lunch är det Var så god och Smaklig måltid utan problem.

Ny meny

På ett bord i köket står en hink till bredden fylld med yoghurt och allehanda andra ingredienser. Det ska bli raita, den mjuka yoghurtsåsen som serveras till maten.

– Vi gör yoghurten till raitan själv. Varannan dag kokar jag yoghurt som sedan får stå en dag. Det blir 25-30 liter raita varannan dag, säger Basanta Ghimire och blandar om i såsen med van hand.

Nepalesisk mat serveras med ris och naanbröd. Efter årsskiftet planeras en uppdatering av menyn och Basanta Ghimire håller på att ta fram nya rätter. Några stora förändringar ska det ändå inte bli, och Sushmita Ghimire lovar att man kan få också rätter som inte längre finns på menyn.

– Vi kunde lyfta fram momos och ordna temadagar, funderar hon.

Momos är klimp, gjord av mjöldeg, ångkokt och fylld med något gott.

Dofterna i köket är oemotståndliga, och det tycker också familjen själva.

– Vi äter själva mycket nepalesisk mat. Inte alltid, naturligtvis, för då tröttnar man. Och så gillar vi vegetarisk mat och lagar gärna det, säger Sushmita Ghimire.

Hon trivs med att jobba i familjeföretaget.

– Både jag och min bror är mycket stolta över våra föräldrar som har lyckats skapa det här, säger hon.

Men det är inte inom restaurangbranschen hennes egen framtid finns. Just nu studerar hon databehandling vid yrkeshögskolan Haaga-Helia i Böle, under kvällar och helger jobbar hon på restaurangen.

Om två och ett halv år tar hon examen – om allt går enligt planerna.

– Sedan kanske jag fortsätter studera, eller så gör jag något annat. Jag är intresserad av allt möjligt, och det ändrar hela tiden, säger hon.

Julen är tid för familjen

På väggen intill disken i restaurangen hänger en målning föreställande en Buddha.

– Den har vi fått av en kund, och det fanns plats för den på den väggen, därför hänger den där, säger Susmita Ghimire.

När det gäller religion är familjen lite av varje.

– Vi är hinduer, men också lite buddhister, med inslag av kristen tro. I Nepal är Buddha en del av den hinduiska tron.

Under julhelgen blev det tid för familjen. Då var restaurangen stängd i tre dagar och familjen firade jul.

– Julen är en underbar tid, den firar vi stort. Vi har många släktingar här och firar med dem, men också med finska vänner, säger Sushmita Ghimire.