Nattligt äventyr på skärgårdsö

Rädsla för mörkret är förmodligen en av de vanligaste rädslorna bland barn. Få är väl de som aldrig haft monster eller spöken under sängen. Inom barnlitteratur är det ett tidlöst tema som varierats i det oändliga.

Jag, Fidel och skogen

Bilderbok.

Text och illustrationer: Lena Frölander-Ulf.

Förlag: Schildts & Söderströms-

I Gunilla Bergströms Milla Mitt-i- natten (1991), är det en docka som är rädd för nattmörkret medan Emma Virkes underfundiga bok Memmo och Mysen söker efter färger (2014) handlar om en nattlig jakt på all färgprakt som mörkret suddat ut.

Samma tema behandlas på ett likaledes utmärkt sätt av författaren och illustratören Lena Frölander-Ulf. I hennes senaste bok Jag, Fidel och skogen bildar ett litet barns rädsla för att gå ut och kissa i mörkret ramen. Det är en berättelse som är lätt att känna igen sig i. Känslan av att vara ute på en holme i en stuga som saknar bekvämligheter och tvingas gå ut när man blir kissnödig på natten, är nog för många bekant.

På det inledande uppslaget möter läsaren ett litet barn, en hund och en mamma som "älskar att vara på holmen". Mamman älskar också havet, vinden och skogen men det gör inte barnet. När så det oundvikliga, "toabesöket" i skogen måste ske får barnet ty sig till hunden och en ficklampa. "Ta med dig Fidel och ficklampan så går det nog bra!" säger mamman och skickar glatt leende ut barnet i mörkret. Ur ett barnlitterärt perspektiv är mönstret klassiskt; för att barnet skall kunna växa upp och mogna krävs att handlingen förflyttas utanför hemmets trygga sfär.

Komiskt troll

I den nattliga skogen skenar barnets fantasi i väg och hela omgivningen ter sig skrämmande; knakande och prasslande ljud, träd som blir levande, djur och insekter som pockar på uppmärksamhet. Men ju längre in i skogen färden går desto modigare och nyfiknare blir barnet.

Frölander-Ulf väver på ett skickligt sätt in det komiska i det hotfulla och ger den gamla folksagans ruskiga varelser som näcken och bergtrollet nya roller. När näcken Nilsson väcker bergtrollet Gargatula med sitt gnisslande fiolspel ilsknar trollet till och ryter: "Han igen! Vad ska jag ta mig TILL? Kan man inte få sova i några ÅR ens, utan att den där dåren väsnas!" Och så packar hon sina väskor och marscherar ut ur sin grotta med fladdrande kjolfållar.

Trots att berättelsen berättas ur det lilla barnets perspektiv, spelas huvudrollen bildmässigt av de nattdjur och varelser som barnet möter under sin vandring. Frölander-Ulf illustrerar i skrapkartong och akvarell, en teknik som fungerar ypperligt för ändamålet och skapar fina kontraster mellan mörkt och ljust. När barnets nattliga äventyr går mot sitt slut framträder skogen och dess invånare i ett ljust och vänligt sken och ingenting känns farligt längre. Barnet som återvänder till stugan har blivit vän med mörkret.

https://www.youtube.com/watch?v=LEM1juT-sD8