Nattliga funderingar under Orions bälte

Det är fullt möjligt att en stjärna vars ljus vi ser lysa på natthimlen redan är släckt.

Under det där varma veckoslutet i september gick jag ännu med bara fötter, jag låg på en halvfärdig terrass på min bakgård en sammetslen natt och spanade in Vintergatan. Den går inte att klart se därifrån jag bor inne i staden, då det finns mycket ljus omkring mig. Jag är tacksam för att jag en gång för länge sedan lärde mig en stor mängd stjärnbilder. Jag har blivit såpass skicklig att jag utan svårighet kan hitta fem stycken bilder rakt av. Där jag låg kunde jag spana in några av de enklare bilderna. Det fick mig att tänka på enstaka stjärnor och om de fortfarande existerar. Det är fullt möjligt att en stjärna vars ljus vi ser lysa på natthimlen redan är släckt. Det har bara tagit dess ljus så lång tid att nå fram till jordklotet. Likt stjärnan Ikaros, som forskare upptäckte i våras. Den ligger längst borta av alla kända stjärnor, nio miljarder ljusår ifrån oss och vars ljus egentligen slocknade redan innan solen existerade. Ikaros lyser sitt döda ljus och kan ses genom ett specialteleskop och är ett astronomiskt fenomen.

Under sommaren då jag cyklade hem om kvällarna, stannade jag ibland upp vid stranden för att andas in doften av havet. När jag iakttog det mörka stora havet tänkte jag på bardvalen, den som i folkmun kallas för världens mest ensamma val. Det är en val som simmar i våra hav, troligtvis som den enda och sista representanten av sitt slag. Det som skiljer denna val från de andra är att den kommunicerar på annan frekvens än de övriga och att ensamheten beror på att de andra valarna inte hör eller förstår den. Valen har humaniserats på sociala medier, den representerar den bottenlösa ensamheten. Där simmar den i de djupa mörka haven, sjunger sin sorgsna sång och letar efter en valvän, något som väcker vår empati.

Jag tycker det är fint att vi bryr oss, vad spelar det för roll om vi inte med säkerhet vet vad valen egentligen känner. Ingen har väl gått miste om den sorgsna nyheten i somras, om spräckhuggaren som bar sin döda kalv i sjutton dagar. Människor runt omkring i världen förundrade sig över den långa sorgeceremonin. Det jag personligen tycker är fruktansvärt är att vi – fastän vi sörjt valarnas öden, fastän vi vet hur litet valbeståndet är – tillåter vissa länder att jaga val i vetenskapligt syfte. Ibland när jag blundar ser jag vatten som färgats rött av valblod. Jag skäms för mänskligheten.

Innan jag somnar, viskar jag ett tyst tack i hennes päls. Ett tack för varje dag hon fortfarande spinner bredvid min huvudkudde. I mitt hjärta har hon funnits i en evighet och jag kan inte tänka mig en tid då hon inte skulle finnas. Hon är arton år. Gammal i kattår i alla fall. Så säger jag utan att egentligen ha någon aning om hur gamla katter egentligen kan bli. Jag undrar ibland hur mycket saknad mitt hjärta kommer att kunna bära. Och hur nära vårt farväl är. Än är jag inte redo. Men det är man väl aldrig?

Nina Wiklund idérik kattdam med stuga