Nationalismens nya tidevarv

Att vara stolt över sig själv är inte synonymt med att se ner på andra.

Jag har tänkt ganska mycket på nationalism i flera års tid. Det är en ideologi som ligger i tiden i vår kultursfär. Nationalismen påverkar politiken i Nordamerika och Europa, men även på många andra håll i världen.

Jag är en inbiten patriot. Jag blir ibland förgrymmad över att folk inte ser skillnad mellan att vara patriot och att vara nationalist. Patriot är man privat, medan nationalist är någonting man är tillsammans med andra. En patriot tillåter politiska och religiösa olikheter och att man kan bli patriot oberoende av börd och härkomst. Nationalister ser börd som den viktigaste och ofta enda vägen in i gemenskapen, som endast tillåter en färg, en religion och en enda politisk ideologi, nämligen sig själv.

Det är lite roande att nationalism etymologiskt har sitt ursprung i ett latinskt ord som betyder att födas. Det är nämligen det enda en nationalist behöver göra. Födas. De föds till sin förträfflighet och överlägsenhet på samma sätt som andra föds till att vara underlägsna. De tar äran åt sig för sina fäders gärningar och ser ner på människor de aldrig har träffat. Detta för att de råkade födas av sina föräldrar.

Man kunde tro att en ideologi som är nästan renons på all logik inte skulle överleva. Underligt nog tycks nationalismen frodas i en tid då informationen är mera lättillgänglig än någonsin tidigare. De flesta av oss bär på en liten apparat i fickan vilken ger oss tillgång till mera information än det fanns i världens alla bibliotek sammanlagt för hundra år sedan.

Mera eller mindre öppet nationalistiska partier har fått betydande väljarstöd i många europeiska parlamentsval, USA:s president är en utpräglad nationalist, en av orsakerna till brexit finns i en nationalistisk tanke. En viss kulturnationalism förenar våra vita, kristna nationalister i den så kallade västvärlden. Jag tycker att det är lite skrämmande. Nationalism är skrämmande.

Vad är det som är så skrämmande med att en del har en helt irrationell bild av sin egen överlägsenhet? Nationalismen utlöste det första av våra två världskrig för drygt hundra år sedan. Kriget bröt ut under en relativt upplyst tid. Kriget engagerade hela befolkningen och målet var inte att besegra fienden, utan att förgöra den.

Kriget kunde också bryta ut tack vare den helt grundlösa tron på det egna folkets överlägsenhet. Man skulle ju vinna kriget i ett nafs, eftersom det egna folket är så överlägset alla andra. Låter det bekant? Visst gör det.

Vi är så överlägsna andra att vi inte ens behöver befatta oss med arbeten som vi inte gillar. Dem kan lägre stående raser och folk ta hand om: städning, arbete i växthus, lokalbussens förare. Under tiden kan vi fördriva tiden genom att prata illa om ester, ryssar och alla andra som inte föddes här.

Jag har alltid sagt att man ska vara stolt över sig själv och det man gör. Att vara stolt över sig själv är inte synonymt med att se ner på andra. Tvärtom.

Thomas Antas jordbrukare, frilansöversättare och ordförande för Nylands svenska producentförbund (NSP)