När vaccinbåten åkte runt i skärgården

Att förringa betydelsen av vaccinering borde vara straffbart. Att många av motståndarna är medelålders och äldre personer som borde veta bättre, det gör mig helt uppgiven.

Egentligen borde man inte röra ens med en lång pinne vid ämnet mässling och vaccinationer. Larsmo-fallet har stötts och blötts redan länge och det mesta har väl blivit sagt.

Om det inte skulle vara så att en del människors agerande på sociala medier upprör och förbluffar.

– Nu skapas helt onödig panik, själv har jag haft mässling som barn utan att lida av det, och vaccinering är helt onödigt, är ett av standardargumenten.

Nej, för den som verkligen drabbades av farliga följdsjukdomar av mässlingsepidemierna för tiotals år sedan finns kanske inte mer bland oss som kan kommentera på Facebook.

Jag hör också till den generationen som har insjuknat i mässling, scharlakansfeber och röda hund som barn. Det fanns inget vaccin att få på den tiden.

Påssjuka fick jag som vuxen, och jag vet hur hårt den då kan drabba. Jag inser ändå att vuxna män kan drabbas mycket värre, med risk för sterilitet som följd.

Någon minut senare ligger beundrarinnan död, med gift i sin cocktail.

Röda hund har jag alltså, troligen, haft, men också vaccinerats mot. När mina barn föddes på 1980-talet fick alla nyblivna mammor för säkerhets skull en dos vaccin mot röda hund. Smittan kan nämligen leda till svåra fosterskador.

Minns någon annan är jag Agatha Christies deckare där den berömda filmstjärnan bosätter sig på landet och bjuder in ortens dignitärer på cocktailparty? Där en pladdrande beundrarinna påminner om att de ju träffats första gången många år tidigare, hon hade då pudrat över sin röda hund-fläckighet för att kunna skaka hand med sin idol.

Och filmstjärnan minns hur hon just då varit i början av en graviditet som resulterat i en gravt skadad liten pojke, på grund av röda hund-smittan. Någon minut senare ligger beundrarinnan död, med gift i sin cocktail.

Att förringa betydelsen av vaccinering borde vara straffbart. Att många av motståndarna är medelålders och äldre personer som borde veta bättre, det gör mig helt uppgiven.

En mig mycket närstående person var med och kämpade mot de farliga smittosamma sjukdomarna från 50-talet och framåt, med injektionssprutan som vapen, på vaccinbåt i skärgården och vid massvaccineringar i byarna.

– Alla mammor kom dit med sina barn. De var tacksamma över gratis vaccin mot sjukdomar som de själva sett att kunde vara mycket förödande.

På den tiden fanns det gott om tuberkulossanatorier, också barnen drabbades hårt.

– Sedan kom bestämmelsen att alla nyfödda skulle vaccineras mot tuberkulos. Många födde hemma på den tiden och jag åkte runt och vaccinerade de nyfödda under deras andra levnadsdag.

Bara i Europa har i år 40 personer dött i sviterna efter mässling, i hela världen handlar det om tiotusentals döda. Så sent som 1980 dog 2,6 miljoner människor i följdsjukdomar efter mässling.

De flesta som dör är under fem år gamla och störst är risken för dem som är under ett år.

Tydligen har vaccinskeptikerna inga småbarn i sin närmaste krets. Om en mässlingsepidemi bryter ut är de allra minsta utsatta för den största risken. Den första MPR-vaccinationen ges nämligen först till mellan 12 och 18 månader gamla barn och förstärkningsdosen till sexåringar.

Jag förstår inte hur vaccinmotståndarna resonerar. Vill de att vi ska gå tillbaka till tiden när bland annat tuberkulos och polio skördade sina offer i så gott som varje familj?

Stina Jäderholm Reporter