När utrotningshotade djur fortfarande var ett spel

Den ekologiska kedjan är bruten och vi slår på bitarna av den med en slägga för att se till att den inte kan lagas.

När jag var liten spelade vi "Rädda världens hotade djur", ett brädspel av WWF. Det var på 1990-talet när det ännu fanns hopp. I skolan pratade vi om regnskogarna, grät och samlade in pengar för att köpa gröna rutor stora som fotbollsplaner. Det var depression och vi fick begagnade skolböcker, men för det mesta kändes det som om världen var färdig. Det fanns inget spännande och nytt att se fram emot; vi skulle leva likadana liv som våra föräldrar. Så blev det inte.

Jag började studera journalistik 2001, strax innan 9/11 och det kändes viktigt då. Jag satt hemma och tittade på tvillingtornen som rasade i slow motion. Världen höll på att förändras och jag skulle modigt rycka ut och rapportera om det. Det skulle finnas jobb inom journalistiken när jag blev färdig. Den stora babyboom-generationen skulle nå pensionsåldern och jag skulle alla kunna välja och vraka mellan olika jobb. Så blev det inte.

År 2007 upplevde jag en enorm miljöångest. Det pratades om global uppvärmning, men ingen verkade bry sig. Vindkraft och solenergi hånades av den tunga industrins anhängare och jag och min lillasyster satt ofta och pratade om hur dumt det var att inte satsa på förnybar energi, skapa hundratusentals nya arbetstillfällen och samtidigt en renare omgivning. Det kändes hopplöst. Det blev faktiskt värre.

Nu ser jag tillbaka på den tid då jag spelade "Rädda världens hotade djur" och läste om olika arter i min begagnade biologibok och inser att det enda som snart finns kvar av dessa djur är just precis det; bilder. Vi lever mitt i en massutrotning av enorma proportioner. Den ekologiska kedjan är bruten och vi slår på bitarna av den med en slägga för att se till att den inte kan lagas. Vi skövlar, vi plundrar, vi förstör och vi gör det medvetet nu. Ingen kan längre säga att de inte vet och inte förstår.

Eller vi? Vilka vi? Du? Jag? Eller är det kanske "de"? För att vara ärlig är det inte "vi" som bestämmer hur det går till i den här världen. Du kan köpa lågenergilampor och hållbara köpkassar, men vad hjälper det när olika länders regeringar detonerar kärnvapen på oceanbotten och skrotar överenskomna klimatavtal? Det sägs att vi kan påverka med att välja, men vad hjälper det när internationella storföretag har kapat vårt ekonomiska system? Det sägs att det är "vårt" fel att det gått så här och det verkar vara allas uppgift, din och min, att egenhändigt rädda världen. Det gör mig matt. Passiv. Uppgiften ter sig omöjlig. Och det är den också. Det var aldrig ens meningen att vi skulle lyckas.

Om jag för något år sedan hade sagt "Konsumera mindre! Flytta till landet och odla din egen mat! Rösta!" så säger jag nu "Njut av den tid som finns kvar. Lär dina barn att misstro makten. Det är bättre att vara en död anarkist än en levande fårskalle."

Johanna Holmström författare