När sakerna inte längre håller

Bild:

Planerat åldrande är en gammal idé. Principen har varit aktuell på sistone med dyr elektronik som ger upp för tidigt – och den har sina försvarare.

I december 2017 klarnade det som många redan hade börjat misstänka. Elektroniktillverkaren Apples äldre telefoner (och enligt vissa, pekplattor) hade börjat bli långsammare och på det stora hela klart mera otrevliga att använda. Redan tidigare hade någon pekat finger på Apple och anklagat bolaget för att göra apparaterna långsammare med flit för att locka användarna att köpa nya. I början nekade Apple till anklagelserna, men så en dag erkände de. Visst, vi har gjort dem långsammare – men bara för att batterierna blir sämre med tiden. Förändringen krävs för att apparaterna inte ska bli ostabila.

Det hela ledde till juridiska tvister i såväl USA som Europa, däribland i Frankrike som är ett av få länder med lagar mot det som kallas planned obsolence, planerat åldrande – ett begrepp inom industridesign där man syftar till att göra en vara oanvändbar med tiden för att sälja flera apparater. Det innebär att en varas livslängd begränsas och går sönder efter en viss tid – också om den fungerar.

Det är ingen ny idé. Begreppet går åtminstone tillbaka till 1932 då Bernard London skrev Ending the Depression Through Planned Obsolescence där han föreslog att alla produkter skulle förses med ett bäst före-datum och att konsumenter genom lag skulle vara tvungna att lämna tillbaka eller skrota produkten när man når datumet. Tanken var att motverka den ekonomiska depressionen. På 1950-talet hade Volkswagen en reklamkampanj där de gjorde sig roliga över principen.

Det är förstås inte bara Apple som anklagas för att syssla med planerat åldrande. Epson och företagets skrivare brukar lyftas fram som ett av de värsta exemplen.

Verksamheten, och Apple, har ändå sina försvarare. Argumentet är att det är helt naturligt att elektronik, som äldre telefonmodeller, sakteligen når slutet av sin livslängd och att ett bolag omöjligtvis kan hålla liv i en elektronisk apparat hur länge som helst. Dessutom innebär allt effektivare processorer i telefoner och pekplattor att appar och program blir allt mer krävande med tiden.

Det betyder ändå inte att man inte blir upprörd när ens skinande (och i regel dyra) apparat inte fungerar som tänkt trots att den är bara ett par år gammal. Eller när man tänker på hur mormors brödrost minsann höll i två generationer, minst. De ekologiska aspekterna är sedan en helt egen diskussion.

Den andra aspekten av det hela är reparationer. Många tillverkare, däribland Apple och elbilstillverkaren Tesla, gör sitt bästa för att en tredje part ska ha så svårt som möjligt att utföra reparationer. För att inte tala om dem som gillar att skruva på sin bil hemma i det egna garaget.

Planerat åldrande är något man noterat också inom EU. Parlamentet godkände i juli 2017 en resolution som efterlyser konkreta åtgärder för att tackla problemet. I samband med betänkandet lyfter man fram en rapport från Europaparlamentets utredningstjänst som konstaterar att en smarttelefon i medeltal håller mellan ett och två år. Andra små elektronikprodukter, leksaker, kläder och tröjor har lika kort livslängd. Bärbara datorer, cyklar och träningskläder klarar sig inte mycket bättre, och måste ofta bytas ut efter tre till fyra år.

Som konsument kan man bara hoppas på att det hela leder till klara och tydliga regler som är till förmån för såväl konsumenter som miljö och företag. Det kan ändå dröja: den första konkreta åtgärden är att skapa en klar definition på begreppet planerat åldrande. Därefter ska man reda ut möjligheterna att skapa ett system för att hitta produkter som är planerade att gå sönder efter en viss tid. Man ser också på regler som säkerställer att utomstående får utföra reparationer.

Det goda är att dilemmat trots allt nu finns på beslutsfattarnas radar. I beslutet konstaterar man också att strängare regler kan medföra ett uppsving för företagen och ekonomin.