När humorn döljer tragiken

Svåra frågor tacklas med hjälp av lättsam svart humor i Lilla Teaterns premiäröppning Faster och jag. Speciellt i andra akten får spelet flyt och känslorna stiger fram.

Faster och jag

På Lilla Teatern.

Av Morris Panych.

Översättning: Jan Nåls.

Regi: Raila Leppäkoski.

Scenografi: Max Wikström.

Dräkter: Sari Salmela.

Ljus: Ville Aaltonen.

Ljud: Antero Mansikka.

Mask och peruk: Jaana Nykänen.

I rollerna: Sampo Sarkola och Ulla Tapaninen.

Premiär: 21.1.16.

Speltid: cirka 2 timmar inkl. paus.

Visas till den 17.5.

Föreställningen handlar om en ensam och neurotisk medelålders man (Sampo Sarkola) som hoppas att hans faster (Ulla Tapaninen) ska dö så snabbt som möjligt för att han ska få njuta av arvet. Han drar sig inte heller för att skuffa på i rätt riktning.

Pjäsförfattaren och skådespelaren Morris Panych från Kanada är känd för sin absurda teater med fokus på livets grundfrågor. Om Faster och jag har han sagt: "Pjäsen är menad för alla som har dött och för alla dem som ännu inte kommit så långt".

Pjäsen i Raila Leppäkoskis regi lyfter fram teman som ensamhet och död, västvärldens fortfarande största tabu, och utspelas i en lägenhet där Sarkola kommer på besök till sin sängliggande faster.

Papegoja och mussla

För att ta till en metafor från djurriket är han den babblande papegojan och Tapaninen musslan, som bara uttalar några enstaka välvalda repliker. Det visar sig att släktrelationerna i årtionden varit minst sagt frostiga men på sitt yttersta har fastern bestämt sig för att skicka efter sin brorson.

Besöket blir något helt annorlunda än brorsonen tänkt sig, fastern är av segt virke och årstiderna övergår från vår och sommar till höst och nyår.

Medan fastern stumt och envist stickar på en tröja i sin säng följer hon med talande minspel med brorsonens utgjutelser om en kärlekslös, för att inte säga, helvetisk barndom, där fadern såg för gott att skjuta sig och modern var alkoholist och bland annat slocknade i skinkskyn en jul.

Sarkasmer och känslor

Första akten är indelad i korta sketcher som avslutas med sarkastiska vitsar och oneliners om fasterns förestående död. Mellan varven roas publiken av små slapsticks, bland annat när Sarkola tar mått av sin faster bland sängkläderna för att få till den rätta kiststorleken.

I andra akten blir scenbilderna längre, känslorna och tragiken stiger till upp till ytan med bägges ensamhet som gemensam nämnare. Föreställningen skruvas till ordentligt mot slutet och blir för många en överraskning som inte ska avslöjas.

Generellt sett handlar Faster och jag om mänsklig tragik inlindad i svart humor som gör att skådespelet varken framstår som sentimentalt eller banalt. Staccatoscenerna i inledningen har ändå en splittrande effekt som känns aningen irriterande.

Pjäsen kräver hur om helst en hel del av skådespelarna. Sampo Sarkola behärskar suveränt replikerna och det fysiska skådespelet medan Ulla Tapaninen med miner och gester ackompanjerar i tongångar som blir lika livfulla som hela det verbala fyrverkeriet.

Egil Green