När hjärtat slår i teatertakt

TEATERSJÄL. Dick Idman talar för kvalitet i teater. Bild: Kristoffer Åberg

Regissören, debattören och skådespelaren Dick Idman jobbar betydligt mindre nu som pensionär än han gjorde innan. Och bara med sådant han gillar.

Dick Idman har ett långt cv. Han har bland annat i två repriser varit professor för den svenskspråkiga utbildningen i skådespelarkonst vid Teaterhögskolan, teaterchef för Wasa Teater, för Åbo svenska Teater och för Teater Viirus och spelat i och regisserat otaliga pjäser.

Idman blev pensionerad 2016. Efter pensioneringen flyttade familjen till Andersböle.

– Det första året jobbade jag för att bli pensionär. I jobbet på Teaterhögskolan var det fullt upp hela tiden och det fanns ett behov av att ladda ner. Jag gick långa promenader med vår hund och såg årstiderna växla.

Idman är – som han uttrycker det själv – inte särskilt pensionsbenägen. Vid det här laget lever han något han beskriver som en nästan-pensionärstillvaro, med bara sådana projekt han vill göra. Ett sådant är att turnera för Unga Teatern med pjäsen Sagan om den lilla farbrorn, som är en pjäs för barn i 3 – 6 års ålder.

– Jag beslöt i ett tidigt skede att barnteater, det slutar jag sist med. Kvalitativ barnteater är det viktigaste som finns, säger han.

Kvalitet är ett ord han återkommer till, också när det handlar om den svenskspråkiga utbildningen i skådespelarkonst vid Teaterhögskolan som fyller 110 år i år.

– Den svenska skådespelarutbildningen i Finland har haft ett extremt gott renommé i årtionden. Det stryker jag under, det är kanske den bästa skådespelarutbildningen i Norden, säger Idman.

Han ser ändå vissa problem i strukturen.

– En bra utbildning betyder tyvärr inte att man alltid har de bästa av studerande, säger han och preciserar: Finlandssvenskarna är en minoritet och de som blir skådespelare en minoritet i minoriteten. Det för med sig att eleverna inte kommer från en särskilt bred rekryteringsbas. Många tvåspråkiga söker sig hellre till den finska utbildningen och flertalet av aspiranterna från Sverige är ofta ratade under flera försök på hemmafronten.

I början var den svenska teaterutbildningen Svenska Teaterns elevskola. 1965 fick skolan namnet Svenska Teaterskolan i Helsingfors för att drygt tio år senare ingå i Teaterhögskolan. Sedan 2013 är utbildningen en del av Konstuniversitetets Teaterhögskola.

– Det ligger en klar risk i att anpassa konstutbildning till det vetenskapliga universitetets strukturer. Man borde hitta egna ramar för konstutbildningen, anser Idman.

Han efterlyser större ansvar av teatercheferna på de statsstödda teatrarna när det gäller anställningar och praktikplatser för studerandena men också av publiken.

– En välutbildad konstkonsument ska kunna reagera och kräva mer om repertoaren blir ytlig.

Musikaler och lättare underhållning i all ära, men kvalitativ teater är mycket mera.

– Jag säger inte att vi inte behöver underhållning, men det ska vara balans.

Förutom barnpjäsen fyller många andra kortare projekt nästan-pensionärstillvaron.

Skärgårdsteatern, som fyller 50 år nästa år, är en hjärtesak för Idman. Där är han med, och ska regissera teatern igen nästa sommar, för sista gången.

– Det är viktigt för kontinuiteten att ge över ansvar till yngre.

Efter ett helt arbetsliv i branschen och 35 år som pedagog ställer sig Dick Idman en fråga.

– Man kan lära ut det viktiga hantverket och hjälpa till med att stärka och utveckla någons värdegrund, men är det egentligen möjligt att utbilda någon till konstnär?