När de kommer för att hämta dig

Jag hyser inget tvivel om att ifall de här destruktiva makterna får vinna kommer inte en enda finlandssvensk att gå säker, hur vit du än är i ansiktet och hur vitblå du än är i blodet.

I dag firar Finland 99 år och det drar ihop sig till nynazistiska marscher och evenemang i huvudstaden. Det här har under de senaste åren blivit något av sorglig tradition. År 2014 marscherades det till Sandudds begravningsplats för första gången och följande år inleddes demonstrationerna på Narinken. Det här året förutspås de olika rasistiska evenemangen vara flera och mera omfattande än förr och det går inte längre att bara stå bredvid och se på. Många brukar undra vad de själva skulle ha gjort i 1930-talets Tyskland. Skulle de bara ha följt med händelserna utan att höja sin röst eller skulle de ha gömt och hjälpt folk att komma undan förföljelser? De flesta vill tro att de inte skulle ha agerat medlöpare med sin tystnad men jag tror att de flesta av oss har fel. De flesta av oss är inte hjältar. De flesta av oss föredrar att hålla sig undan problem som inte berör dem. De flesta av oss vill inte se att problemen med de nynazistiska strömningarna i högsta grad berör oss själva. Fascisten är aldrig din vän om du inte är fascist själv. Pastor Martin Niemöllers berömda dikt om nämnda händelser går ju så här: "I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist; Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten; Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude; Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade."

Men än har ingen hämtats. Än finns det tid. Nu är det dags att visa vem du hade varit i Tyskland på 1930-talet. Nu gäller det att ta chansen att gå ut och höja din röst. Skrika nej! Kräva att det blir slut på att smutsa ner Finlands födelsedag med tankar om ett land som aldrig ens har varit homogent, vitt eller enspråkigt.

Nästa år firar vi 100 år. Det är dags att på allvar bestämma sig för hurdant Finland vi firar. Den hätska stämningen kring själva firandet av det stora jubileet piskas på nätet upp till en veritabel hatstorm redan ett år i förväg. Är det så vi vill fira vårt gemensamma land? I en sådan anda? Det ser ju inte riktigt klokt ut och jag håller på att bli verkligt orolig för hur 100-årsfesten kommer att gå. Tårgas? Blodspillan? Var det detta våra veteraner kämpade för? För hatspridarnas rätt att uttrycka sin åsikt på allas våra gator och i vårt namn? Det är ju "oss" de talar för, de här arga vita nazistmännen. För ja, de som har marscherat är till största delen män. De talar inte för mig. Inte för mina döttrar. Inte för mina vänner. Så jag firar Finlands födelsedag med att låta mina fötter tala för sig själva då de går längs stadens gator i mitt lands namn, för jag hyser inget tvivel om att ifall de här destruktiva makterna får vinna kommer inte en enda finlandssvensk att gå säker, hur vit du än är i ansiktet och hur vitblå du än är i blodet.

Johanna Holmström författare