När bomberna föll gömde sig Stig under granhäcken

MINNEN. Stig Stjernberg har bott hela sitt liv på Hummelsund på Vessö. I boden bakom honom hölls de ryska krigsfångarna på gården. Det var också där som hans mamma skötte baket. Bild: Kristoffer Åberg

Stig Stjernberg på Vessö var en liten grabb under fortsättningskriget. Han minns hur familjen gömde sig under granhäcken när bombplanen kom och skräcken när bomberna föll i närheten.

Stig och Gunvor Stjernberg bor i ett hus intill mangårdsbyggnaden på Hummelsund på Vessö, sonen och sonhustrun har tagit över driften av gården. Stig föddes 1937 och han har bott hela sitt liv på gården. Ett av hans första tydliga minnen är från sommaren 1941.

– Då hörde vi bomberna falla, vi fick en bomb där på andra sidan Fladan, berättar han och visar ut över det smala sundet som skiljer Vessö från fastlandet.

Hemma på gården fanns då Stigs syster, farmor, mamma Elna och han själv. Fadern Torsten hade kallats ut i kriget. De hörde bombplanen komma flygande och sedan explosionerna när bomberna träffade marken.

TILLSAMMANS. Både Stig och Gunvor Stjernberg har barndomsminnen från kriget, den ena på Vessö och den andra på Brändö på Åland. Bild: Kristoffer Åberg

– Vi bad för att vi skulle klara oss. Det var då jag fick min gudstro. När jag hör ett ryskt flygplan på tv eller på film så blir det som en knut i bröstet ännu i dag, säger Stig och trycker med sin knutna näve mot bröstkorgen.

– Det var sprängbomber som gjorde tio meters gropar, minns han. Fast det konstiga var att de alltid hamnade några hundra meter från husen, vi undrade om piloterna inte ville träffa hus när alla föll så långt bort.

Mangårdsbyggnaden på Hummelsund byggdes 1935 och fick ersätta det gamla huset som brunnit ner. Runt byggnaden står en tät granhäck. En sådan fanns också då Stig var liten pojke.

– Vi låg under granhäcken och gömde oss när flygen kom, säger han.

Gunvor Stjernberg växte upp på Brändö på Åland. Också där hörde man bomberna falla, men på avstånd. Från Brändö till Åbo är det omkring 70 kilometer.

– Det vi hörde måste ha varit när ryssarna bombade Åbo. Det är så nära att vi stod ute och såg på när Åbo brann, minns Gunvor.

Rädd var hon inte, och de åländska männen blev inte inkallade. Trots det är också hennes tidiga minnen förknippade med kriget.

– Planen som kom från Estland flög över oss. Karlarna skulle sitta i torn och rapportera till Åbo när det kom flygplan, minns hon.

Maten behövdes vid fronten

När kriget bröt ut behövdes mycket mat, bränsle och andra förnödenheter vid fronten. Kontrollanter åkte runt med häst och kärra och räknade djuren på gården och uppskattade hur mycket spannmål det fanns och hur mycket man kunde avvara.

Stig Stjernberg minns berättelserna om hur budet om att kontrollanterna var på väg gick från gård till gård, och hur man då försökte gömma undan något för att klara sig.

– Kvarnarna på gårdarna hade sigill, och man fick tillstånd att mala säd bara vissa dagar.

TRAKTOR. På bilden är Stig några år gammal och sitter i gårdens traktor. Den är från 1926. Bild: Kristoffer Åberg

Han berättar om bristen på mat, bränsle och mycket annat.

– Vi lärde oss att spara efter kriget. Fast medan det pågick hade vi det bra, vi hade ju gården och djuren, säger han.

Stig Stjernberg började i Nygård skola 1944.

– Jag minns att vi gick och plockade ax på åkrarna efter skolan. Då kunde vi få bulla till julen.

Bränsle och kol var ransonerat, och även om det fanns att köpa via svarta börsen riskerade den som gjorde det att råka illa ut.

– Vi hade det ganska kallt i stora huset, när man inte fick köpa kol. Man kunde ha fått köpa av tyskarna, men det hade varit ett brott och då hade man kunnat hamna inför krigsrätt.

– Landet var så i trångmål att man måste hjälpa, men svarthandeln blomstrade nog.

Soldater på permission

Ett minne leder till ett annat när Stig Stjernberg börjar berätta om sin barndom. I början av 1940-talet fick Hummelsund besök av två tyska soldater.

– De var på permisson och kom till oss för en vecka för att komma bort lite från kriget, minns Stig och visar fram ett foto. På fotografiet står de två tyskarna och Stigs far.

– Det är jag som sitter på sparken, säger han.

På Hummelsund, liksom på alla gårdar, gjorde hästarna en stor del av arbetet.

– Hästarna var viktiga, och så kloka de var, minns Stig.

Hästarna behövdes vid fronten. Åtminstone två av gårdens hästar fördes bort för att göra krigstjänst.

– Svante kom tillbaka, men den andra blev kvar i kriget. Pappa brukade säga att någon säkert tagit den till ridhäst. Eller så stupade den.

Stigs far var med och hjälpte till med att evakuera karelarna. Också pappan berättade om mödorna i kriget, om hur man hjälpte varandra och om hur man levde enligt principen kaveri ei jätetä.

– De som var vid fronten ville ofta inte prata om hur det var. Men jag kommer ihåg senare, att det fanns ungkarlar som var lite konstiga på danserna här. Då förstod jag inte att de varit i kriget, men nu vet jag varför de var som de var.

På 1940-talet gick landsvägen alldeles förbi Hummelsund.

– Vi såg när taxin från Borgå kom med prästen. Då visste vi att någon på Vessö stupat. Det var hemskt att se när den kom.

Stig Stjernberg minns också berättelserna om och rädslan för desanter.

– Det var estniska och ryska spioner som man släppte ner med fallskärm för att de skulle spionera på oss.

Historierna om desanter som kallblodigt sköts ner – för dem fanns ingen pardon – och sedan staplades på traktorflak för transport till en soptipp gick i bygden.

– Pappa talade om att det kommit order om att man inte skulle ta bort störarna då man bärgade höet. Då kunde inte desanterna landa, säger Stjernberg.

Krigsfångar

Gårdarna kunde anhålla om att få ryska krigsfångar som hjälp med arbetet när männen och pojkarna var inkallade. Så gjorde man också på Hummelsund och 1943 kom två krigsfångar till gården.

– Den ena hette Nikolaj, men jag minns inte vad den andra hette. Alla gårdar på Vessö hade krigsfångar på jobb. De bodde på ett fångläger där de inte behandlades så bra innan de kom till oss. Hemma hos oss så åt de samma sak som vi, säger Stig.

För krigsfångarna fanns klara direktiv. De skulle hållas inlåsta och fick egentligen inte träffa varandra.

– Men visst träffade de andra fångar när de utförde sysslor. Men de var fångar och mamma låste dörren till huset där Nikolaj bodde till natten, säger Stig.

Bild: Kristoffer Åberg

Boden står kvar, men gallren som fanns i fönstret är borta.

Ryssen var fienden, men den rätt unga Nikolaj, som också pratade lite finska, kändes inte som en fiende. När Stig Stjernberg talar om honom är han mjuk i rösten.

Efter krigsslutet skickades fångarna hem.

– De ville inte tillbaka till Ryssland, jag minns att de grät när de skulle åka, säger Stig.

– De visste att Stalin inte skulle behandla dem väl, Stalin hade sagt att ryska soldater inte får ge sig åt fienden, fortsätter Gunvor.

Vad som hände med Nikolaj och hans kompis vet han inte.

– Ingen vet hur det gick med dem alla. Men det gick nog inte så bra, tror Stig.

Om en vecka firar vi vår självständighet, och det är en viktig dag för alla finländare.

– Jag värdesätter högt alla de män och kvinnor som kämpade för vår självständighet, säger Stig Stjernberg.

Mer läsning