När blir en stad cykelvänlig?

Staten uppmuntrar till cykling, städer vill gärna vara cykelvänliga. På landsvägarna syns inget av det.

Hundarnas "glidminor" och folks ilska över vägarnas skick är två av de tydligaste vårtecknen. På sistone har det varit mindre tal om glidminorna. Sociala medier har i stället fyllts av inlägg och bilder på gropiga lands- och cykelvägar runt hela östra Nyland. Lappträskvägen liknar en schweizerost, precis som Mörskomvägen, Ebbovägen och Sannäsvägen. För att nu nämna några exempel.

Det är faktiskt ingen överdrift. Det kan vem som helst som rör sig i trakterna konstatera, speciellt på en cykelsadel. Det är, som ett inlägg på Facebook konstaterar angående Lappträskvägen, i många fall livsfarligt. Flera centimeter djupa gropar är något helt annat för en cyklist än för en bil, särskilt när man samtidigt ska undvika bilar och långtradare utan att ha någon egentlig vägren att ty sig till. Detsamma kan sägas om Bjurbölevägen i Borgå – en väg som inte bara är smal och kurvig. Den är också mycket vältrafikerad.

Det hela känns lite konstigt i ljuset av att många städer vill profilera sig som cykelvänliga. Centrumområden börjar förvisso bli allt bättre, som i Borgå där man skapat flera cykelleder. Där har man också fått draghjälp av serietecknaren Pertti Jarla som ritar skyltarna längs en del av lederna. Lovisa har mycket förtjänstfullt också tagit ett steg i rätt riktning. Där sätter staden in pengar för att bygga resten av cykelvägen till Valkom efter att NTM-centralens pengar bara räckte för två kortare stumpar.

Cykling är något som man försöker uppmuntra också från statligt håll. Här finns bland annat Trafikverkets plan Nationell åtgärdsplan för gång och cykling 2020. Planen är skapad 2012 och är kopplad till Kommunikationsministeriets nationella strategi från 2011. Målet är att både gång och cykling får "en egen, politiskt erkänd ställning bland de övriga fortskaffningssätten i trafiksystemet".

Strategin ska tillsammans med åtgärdsplanen öka antalet färder till fots och på cykel med 20 procent fram till 2020 – och samtidigt minska personbilfärderna i motsvarande mån.

Den planen blev färdig för sex år sedan. I mars i år kom statsrådet med ett nytt principbeslut. Kommunikationsministeriet skriver i ett pressmeddelande (27.3) att målet är att " främja förutsättningarna för gång och cykling.". Den här gången siktar man på att öka på antalet cykelfärder fram till 2030.

Det är helt rätt väg att gå. Kommunikationsminister Anne Berner konstaterar också i pressmeddelandet att beslutet ska ha "avsevärda konsekvenser för klimatet och folkhälsan". Man räknar med att det kan spara 4 miljarder euro i "hälsofördelar" om cyklingen ökar med 20 procent. Det är svårt att avgöra hur korrekt siffran är, men andemeningen är det inget fel på. Man blir frisk av att motionera, och en cykel är avsevärt bättre för miljön än en bil är.

Beslutet förde med sig 5 miljoner euro för att starta programmet – pengar som ska förbättra cykelvägarna i städer runtom Finland mellan 2018 och 2019. Det är ingen stor summa: bara Lovisas egen andel av Valkomvägens cykelväg beräknas kosta ungefär 2 miljoner euro.

Målet är också i stark kontrast till verkligheten. Man kommer inte ifrån dilemmat med vägar som Lappträskvägen eller Bjurbölevägen – gropiga sträckor som saknar vägrenar och som inte uppmuntrar till att cykelpendla. Det lockar inte om man varje gång undrar om cykelturen den här gången byts ut mot en ambulansfärd.

Läget blir sannolikt inte bättre inom en snar framtid. NTM-centralen har kronisk brist på pengar, och det som finns riktas till högprioriterade projekt som motorvägar. Städerna gör sedan vad de kan på sina egna områden. Det är visserligen en bra början.

Max Nyberg Reporter